Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Kvinnor som stigbanare. Av Ellen Key
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KVINNOR SOM STIGBANARE
utan deras syster Ulla som den lilla boken
i främsta rummet framkallar. En
adelsfröken av det gamla slaget, som aldrig
tänkte på annat än att hon var till
för de många brödernas skull, då hennes
hopp om egen lycka svann. I)et faller
henne t. ex. aldrig in, att hon kan följa
sin böjelse att i utlandet söka utbilda sina
målaranlag. Bröderna behövde henne ju på
stamgodset, och ehuru flera småningom
bildat nya hem, var det alltjämt hos en hon
stannade till sin död. Den kom tidigt och,
betecknande för henne, såsom följd av en
förkylning hon ådrog sig vid vården av en
sjuk bland de underhavande.
Vad hennes unga fränka berättar visar,
att Ulla Mörner var en av dem, vilkas
minne lever även hos sena tiders anhöriga,
just emedan hon var en av de forna tiders
kvinnor, som i våra dagar kallas
»gammalmodiga». Detta vill säga, att hon glömde
sig själv, sitt eget öde, sin artistiska kallelse
för vad hon ansåg såsom det väsentliga:
familjeplikterna i en stor syskonkrets. För
henne som för den övriga släkten låg
jordbundenheten och släktbundenheten i blodet.
Hon var den som instinktivt kände vad
som skulle göra bröderna den största
glädjen. Och satte de värde på något som
vållade henne besvär, fann hon det ej längre
besvärligt. Allas ansikten ljusnade, när
hon nalkades, men det var ingen som
kunde svara på frågan huru hon blev så
mycket för alla, huru just hon band
syskonkedjan samman. Ulla »hade levat och
dött som så många andra kvinnor utan en
aning om att ha gjort annat än det allra
vardagligaste — ■— — Den lycka, som
ligger i den nästan fullständiga
omedvetenheten om, att det kan vara något tungt
och bittert att för andras intressen offra
sin egen personlighet, sin talang som
målarinna, sina musikstudier, den lyckan hade
hon njutit i rikt mått. Vad Ulla givit
syskonen, kunde de nog aldrig fullt fatta,
men det inflytande de rönt av hennes
varma, ljusa sinne, följde dem hela livet
— — —». En av bröderna yttrade efter
systerns död i förtid: »Hon ägde kraft och
godhet». Och månne någonsin — om
dessa saknas — andra stora egenskaper
förmå göra en kvinna till hjärtpunkten i
ett hem? Genom dessa och andra rika
krafter höll hon som låset samman
syskonkedjan, och man förstår den gamla hönsgum-
man, som trodde att det var Guds mening att
»fröken Ulla inte skulle få den hon höll av, ty
Han visste att syskonen så väl behövde henne ».
Louise Stenbocks anspråklösa och
älskvärda bok ger även medelbart skildringar
från den tid, då hennes här omtalade
fränder levde och verkade under
brödernas riksdagsår i Stockholm och från
familjegodsen i Södermanland och Östergötland.
Men bokens väsentliga värde ligger i bilden av
fröken Ulla och av livet på de gamla godsen.
I en annan bok får man nutida bilder
av de gamla godsen i Östergötland,
nämligen i den stora bok av Alice Trolle,
som heter Östergötland. Även i denna
talar andan från en fädernesläkt, som varit
hemma i det sköna, bördiga landskapet
mellan Vättern och Östersjön, mellan
Kolmården och Holaveden. Boken är ingen
planmässig landskapsbeskrivning, utan
endast en följd av fina stämningsbilder. De
som skildra något minnesrikt gods, t. ex.
Löfstad, eller någon skön landskapsbild
fästa sig framför allt i minnet. Alice
Trolle har det äkta natursinne, som
upptager och återger de väsentliga,
betecknande dragen, och hon kan därför
framkalla bilderna så att man ser dem. Det
är icke genom idel lyriska utbrott, hon ger
sina intryck av landskap eller gårdar. Det
är genom iakttagelse av det väsentliga och
genom ofta väsentliga uttryck för det
iakttagna. Boken har ingen systematisk
uppställning, åsyftar ingen fullständighet. Men
när man slutat den har man i älskvärdt
sällskap besökt nästan alla de platser i
landskapet, som äga minnesvärde eller
skönhetsvärde, och den kommer säkert att bli
en god vägledning för gäster i detta
landskap, som sannerligen innehåller många
högre värden än det att vara en av
»Sveriges kornbodar». Utom Heidenstam torde
inte mänga ha genomkorsat Östergötland
i så många riktningar som Alice Trolle
under de sex år hon haft sitt hem på
Linköpings slott. Och den förening av
saklighet och stämningsfullhet, som man här
möter, ger boken värde för läsare av
mycket olika skaplynne. Den var också på
några dagar utsåld i provinsen.
* - *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
