Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Kvinnor som stigbanare. Av Ellen Key
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ELLEN KEY
skap, i en klass — bondfolkets — i ett
författarliv, så har en annan svenska, gift
i Tyskland, såsom sitt särskilta område valt
sitt nya hemlands andliga storhetstid. Det
är några av de underbara kvinnor, om
vilka man i Sverige endast har en svag
aning, som Beatrice Zade gjort till ämne
för sina tre monografier: Caroline, ett
kvinnoöde från romantikens dagar,
Bettina, en livsväg kring Goethe och
Två systrar, Schillers Lotte och Li7ie.
Beatrice Zade är ännu bosatt i den stad, som
näst Weimar har de mesta minnena från
den stora litteraturperioden, nämligen Jena,
där hennes man varit anställd vid
landt-brukshögskolan men som nyutnämnd
professor nu flyttar med sin hustru till
Leipzig. Hon har i Jena levat sig in i
minnena från den stora tiden och haft
möjlighet att få den ro och den vägledning
som behövas för att i ett nytt land växa in
i ett förgånget tidsskede. Om detta har
nästan varje hus i det gamla Jena något
att berätta. Har man i Jena lyckan att
få den där bosatte förläggaren Eugen
Died-richs till vägledare, så kan man gå från
hus till hus, längs gator och stigar, stanna
inför de namntavlor, som berätta att här
bodde den eller den stormannen i
Tysklands andliga värld, höra förtäljas att i
denna trädgård diktades det eller det
verket, samlades den eller den kretsen,
tilldrog sig den eller den händelsen, som satt
märke i Tysklands kultur- eller
litteraturhistoria. Det är naturligt att vår
landsman-inna midt ibland alla dessa minnen, som
ännu leva, minnen även av kvinnor, som
stått i medelpunkten av det andliga livet
under Tysklands största tidsskede, särskilt
blivit tjusad av de senare. Och huru väl
behöver icke Sverige lära känna dem!
Beatrice Zade har med hänförelse ägnat
sig åt den uppgiften. De kvinnor, om
vilka hon skrivit sina böcker, tillhörde
alla de främsta andliga kretsarna i
Tyskland; de tillbragte alla sitt liv inom mer
än ett av de kulturcentra, som uppstodo
inom olika delar av landet, och de voro i
vänskap eller äktenskap förbundna med
tidens största andar. Allt detta skulle dock
endast ha varit i stånd att bevara deras
minne, icke deras värde för sena tiders
barn, om ej dessa kvinnor själva varit
bland de mest rika värdena, de mest
egenartade personligheterna. De deltogo i ska-
pandet av den andens högsommar,
under vilken de levde. Mer än en
litteraturgranskare har den åsikten, att dessa
kvinnor voro större personligheter än flera av
de män, till vilka deras namn genom
äktenskap eller vänskap äro knutna. Hela denna
rikedom av kvinnlig egenart och kvinnligt
snille har varit obekant här i Sverige utom
för de med litteraturstudier från detta skede
sysselsatta. De ha stundom blivit nämnda i
samband med männen. Först Georg Brandes
har ställt Bettina och Caroline i en
belysning, som visat, att de i och för sig själva —
icke blott såsom beundrarinnor av tidens
stora män — voro värda intresse. Men
utanför den lilla kretsen av det litterära
fackstudiets män och kvinnor har jag aldrig
i Sverige träffat personer, som verkligen
känt, inifrån känt — genom egna studier
i källskrifterna — Caroline eller Bettina
eller systrarna Lengefeld.
När Beatrice Zade började sin hänförda
kulturgärning, blev hon därför i Sverige
alldeles icke mött som hon förtjänade.
Några av våra främsta litteraturgranskare
hade ingen förståelse utan endast
anmärkningar på de formella brister, som äro
naturliga hos en nybörjare och en
utom-landssvensk. En annars så fin kritiker som
John Landquist fann icke annat i »Bettina»
än språkfelen. Hade han jämfört några
av de för svulst och oklarhet klandrade
ställena med källskrifterna, skulle han
funnit, att de voro medelbart citerade! En
skrivande, vilken levat sig in i sitt ämne,
glömmer lätt, i vilken grad de blivande
läsarna äro ur stånd att återföra sådana
citat till deras rätta plats, och detta var just
fru Zades fall. I den sista boken är detta
fel borta, och den är formelt sett de båda
första överlägsen.
Att docenten Böök icke skulle ha någon
förståelse för en personlighet som »Caroline»
— en personlighet där det av honom som
»avskyvärdt» stämplade begreppet
levnadskonst är en oumbärlig nyckel till förståelse
— var att vänta1. De som äro svaga nog att
1 Sällan har en granskare mera slagit sig själv
på fingrarna än när docenten Böök i flera spalter
som ett litteraturens mästerverk upphöjde Firman
Åbergsson, en bok där varje egenartat och
fängslande drag hos huvudfigurerna är uttryck just av
det i detta land och denna klass främmande
begreppet levnadskonst. Åbergsson kände ej namnet
men ägde den konsten, som docenten Böök kallar
»avskyvärd»!
168
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
