Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Tredje häftet
- Kvinnor som stigbanare. Av Ellen Key
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ELLEN KEY
av hennes liv så andligt rika. Hon var
född 1763 och dog först 1847, ett av de
sista vittnena från den tid i Tysklands liv,
till vilken man nu åter börjar se tillbaka
såsom den stora i motsats till det nu
sammanstörtade skede, vars värde endast
varit järnets i jämförelse med guldets.
Beatrice Zades tre böcker giva den
okunniga nutiden en lockande inblick som i det
förstnämnda skedet; en inblick som just nu
är särskilt värdefull. Ty vad Tyskland en
gång var, detta kan det åter varda, om
det omvänder sig till sitt eget innersta
väsen.
Om Tysklands kvinnor under den
renässans, på vilken man nu börjar hoppas,
skola visa sig lika inflytelserika som de
voro under Goethetiden, därom kan man
ännu ej veta något. Åtskilliga sitta ju nu
i — Weimarparlamentet! Månne de där
skola giva ens tillnärmelsevis det mått av
andekraft, som de kvinnor uppenbarade
vilka fordom lyste, värmde, enade,
samman-bundo den manliga krets, som av det forna
Weimar gjorde ett Tysklands Hellas? Den
tiden borde alltjämt även i vårt land
studeras på ett ingående sätt. Beatrice Zades
vackra iver att ge första impulsen till ett
sådant studium, vad kvinnorna angår, är
värd ett varmt tack och uppmuntran till att
fortsätta detta stilla kulturarbete.
* s
*
Innan jag slutar dessa antydningar om
kvinnor, vilka nu senast banat stigar för
vårt inträngande på än det ena, än det
andra området, måste jag nämna ännu en
bok, Templet på berget, som ger en inblick
i en del av det område man fore kriget
kallade »halv-Asien» —eller som åtminstone
gränsade dit — nämligen Transsylvanien.
Denna nu på svenska väl tolkade
bok är ursprungligen skriven på engelska
av en dam, som för några och tjugu år
sedan vistades i Stockholm och Kristiania.
Elsa de Szasz var då nygift och följde sin
man, som var sysselsatt med studier för
sin gradualavhandling över den
svensknorska unionen, vilken för honom som
ungrare hade ett särskilt intresse. De unga
makarna blevo snart kunniga i svenskan och
i norskan och vunno i norden genom sin
älskvärdhet många vänner, som sedan på
avstånd följt dem under de tider som kommo.
Framför allt gäller detta om Axel
Lundegård och hans hustru, som t. o. m. besökte
deras landtgods i Transsylvanien och
således personligt känna den bygd, som
skildras i Templet på berget, till vilken
Lundegård nu skrivit företalet i den svenska
upplagan.1
Efter återkomsten från Norden
tillbringade de unga makarna flera år i Budapest,
där deras första och enda barn föddes och
fick namnet Irmelin efter Jacobsens dikt.
Szasz var under någon tid politiker men
vantrivdes med den slags statskonst, Tizsa
företrädde, och lämnade riksdagen.
Makarna tillbragte åtskilliga år i Tyskland,
Frankrike, England och besökte åter Sverige.
Resornas ändamål var framför allt att deras
lika själfulla som bräckliga lilla dotter skulle
kunna lära sig språk genom vistelsen i de
olika landen. De voro i Paris, då
världskriget utbröt, och funno en fristad i England
för sig och sitt då sjuka barn, som kort
efter ankomsten dit dog. Sedan de
återvändt till Ungern ha de i samhällsarbete
funnit den hjälp att leva, som nu så många
andra plundrade fäder och mödrar behöva.
Szasz var en tid i kriget — vilket han som
utpräglad pacifist hatar —, kom sedan åter i
riksdagen och står nu som alla hans
landsmän i fruktan och bävan för sitt lands
framtid.
Mot bakgrunden av nuet blir Elsa de
Szasz’ lilla bok dubbelt gripande. Det är
till en då fredlig, sedan härjad, nu av
rumänerna ockuperad landsdel den flyttar
oss, till en landsdel där arbete, kärlek och
sorg som allestädes vävde livsödena. Vi
lära där känna en av de många östeuropeiska
landsdelar, om vilka de sakkunniga vittna
att de före kriget voro rika på ett kraftigt,
utpräglat, begåvat folk, med rika
utvecklingsmöjligheter.
Elsa de Szasz, eller som hon då hette
Elsa Brandt — hennes far var en ansedd
läkare och professor i Kolozsvår — fick
under sin barndom och ungdom de intryck,
som hon återgivit i den bok, i vilken hon
så levande, så ömt, så fint skildrar den
bygd, i vilken prästen Julian ingriper
som ett öde genom sin lidelsefulla vilja
att resa »templet på berget». Han tar
människornas synd som deras dygd i denna
1 Ett ledsamt tryckfel i företalet bör påpekas,
nämligen Transsylvaniens Brandt, som skall vara
Brand.
172
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:57:02 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1919/0196.html
