- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjuguåttonde årgången. 1919 /
174

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Peterson-Bergers "Domedagsprofeterna" på operan. Av Julius Rabe

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

JULIUS RABE

i

klas muggs gästhus. första aktens dekoration.
skiss av thorolf jansson.

fixerat tal, som med avseende på
orkesterpartiet, vilket hos Bayreuthmästaren icke
endast beledsagar handlingen utan utgör
en integrerande del av handlingen själv.

Själva uppränningen till
»Domedagsprofeternas» handling är både lycklig och
roande. I 1600-talets Uppsala ha den
grubblande riksantikvarien Johan Bure och
den knipsluge tyske apotekaren Wolimhaus
slagit vad om dagen för världens
undergång. Om båda förlora, skola de byta
gårdar, ett byte vilket apotekaren, som
ingått vadet i förtröstan på denna världens
stabilitet, endast kan vinna på. Bure har
redan förlorat, och i tredje akten se vi
också apotekaren förlora sitt vad och
erkänna, att det endast varit »en spass».
Kring detta huvudmotiv, vars
verkningsfullhet avsevärdt förstärkes av den
fängslande miljön, äro tvenne kärlekshistorier
grupperade, kapten Lennart Sporres frieri
till den sköna adelsdamen Görvel Måårdh
och helsingedjäknen Lars’ kärlek till
krö-garen Klas Muggs dotter Elin. Men dik-

tarens komiska kraft är icke stor nog att
fasthålla grundtonen. De sentimentala
bi-motiven tränga sig i förgrunden, man
glömmer bort, att man sitter på ett
lustspel, och när så kören i sista akten tager
skadan igen med en skrattscen blir man
obehagligt överraskad av den omotiverade
munterheten på scenen. Det är i det hela
taget endast blygsamma fordringar på
humor som »Domedagsprofeterna» förmå
tillfredsställa. Men man får rik ersättning i
den idealitet och varma mänsklighet som
verket andas, och personerna äro i regel
klart och livfullt tecknade, liksom språket
utmärker sig för kraft och smidighet.

Vad nu »Domedagsprofeternas»
musikdramatiska gestalt beträffar, torde det
allmänna intrycket ha varit, att de två
första akterna verkade skäligen tröttande,
medan den tredje förmådde fängsla genom
såväl scenbild som musik. Det starkaste
skälet till de båda första akternas mindre
anslående verkan ligger helt säkert i den
förtvivlat enformiga talsång, som behärskar dem„

174

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:57:02 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1919/0198.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free