Ord och Bild / Tjuguåttonde årgången. 1919 / 175 (1892-1951) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Peterson-Bergers "Domedagsprofeterna" på operan. Av Julius Rabe

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

SLOTTSBACKEN. TREDJE AKTENS DEKORATION. SKISS AV THOROLF JANSSON.

Den radikalisering av talsången, som
Peterson-Berger velat realisera i
»Domedagsprofeterna», kan knappast sägas ha
slagit väl ut. Hans musikaliska fixering
av det talade ordet verkade icke
övertygande, och man undrade ibland, om det
kunde vara meningen att låta personerna
tala i någon egendomlig dialekt. Därtill
kommer, att detta evinnerliga reciterande
blir mycket tröttande, och det fordras en
god portion naiv godtrogenhet för att icke
finna det till en början skrattretande och
sedan irriterande. Först i tredje akten,
där texten får en starkare lyrisk schwung,
lösa sig stämmorna ur det doktrinens
snörliv, i vilket de dittills hållits fangslade.
Åhöraren drar en lättnadens suck, och i
glädjen över frigörelsen märker man inte,
att man håller till godo med en räit banal
melodi i småtrevlig manskvartettstil.

Det är möjligt, att k. teaterns sångare
och sångerskor ännu icke blivit riktigt
intima med denna ovanliga sångstil, och att

därför det hela gjorde ett stelare och
torrare intryck, än under gynnsamma
omständigheter skulle ha varit fallet. Men
man har svårt att föreställa sig, att detta
mellanting mellan tal och sång någonsin
skulle kunna förefalla passande till det
vardagsprat, varav de två första akterna
bestå. Man kan ej värja sig för tanken att
det hade varit vida angenämare att här få
hela dialogen talad.

Ja, man skulle till och med kunna
fråga, om dessa första akter över huvud
taget behöva musik. Har inte
kompositören här glömt bort den lilla
inskränkningen i sin maxim: »musik i den mån
stämningen kräver»? Finns här mer än i
enstaka ögonblick den stämning eller den
lidelse, vars uttryck skulle förhöjas genom
tonkonstens medverkan? Är inte här
egentligen hela musiken överflödig?

Man skulle kunna finna skäl till ett
jakande svar på dessa frågor i själva arten
av orkesterledsagningen. Den är natur-

175

I

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>