Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Peterson-Bergers "Domedagsprofeterna" på operan. Av Julius Rabe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JULIUS RABE
ligtvis grundad på en konsekvent
ledmotivsteknik, men kompositören har ej
förmått låta den bli till en organisk
gestalt, fått den att växa fram liksom av
egen kraft. Utan den följer endast
mekaniskt föreställningsförloppet i texten, dess
motiv växlar med kaleidoskopisk
nyckfullhet. Det saknas storlinjighet, stegringar,
höjdpunkter och vilans ögonblick. Varje
sida i partituret ser ungefär likadan ut, är
som en bit av ett musikaliskt läggspel.
Denna musik äger ej utvecklingens stora
rytm, den hämtar sin logik utom sig själv
i den litterära texten, saknar med ett ord
eget liv. Och man kan knappt tänka
sig dessa båda akter komponerade på annat
sätt. Musiken har blivit så svag, emedan
texten i sig själv är alldeles »omusikalisk».
Effekten av ovan skildrade
kompositionsart är tyvärr motsatsen av den avsedda.
I stället för att närma ord och ton, låta
dramats och musikens handling smälta
samman till en högre enhet har
kompositören på ett påtagligt sätt skilt musiken
från texten och gjort musiken till en
textens döda skugga. Så tenderar
Peterson-Bergers lösning av det »musikaliska
lustspelets problem» mot en negation av
musiken och hotar därför att hamna i en
självemotsägelse.
Denna kritik träffar emellertid icke den
tredje akten. Här finns plats för musik,
och här utvecklar den sig också till en
bärande faktor för hela konstverket.
Komma »Domedagsprofeterna» att överleva det
första sensationsintressets rosiga morgon,
blir det denna tredje akt som räddat den.
I detaljutförandet av den musikaliska
anläggningen kan man glädjande nog
konstatera en utveckling mot en kontrapunktiskt
rikare sats än den torftiga homofonien i
»Arnljot». I övergångsmusiken mellan
andra aktens båda tablåer uppvaktar
kompositören t. o. m med en fuga, som
emellertid med sitt fantasi- och karaktärslösa
kontrapunkterande närmast påminner om
ett skolexempel. För den obestridliga effekt,
som detta stycke dock gör, har det helt
och hållet att tacka den verkningsfulla
placeringen av basuner och trumpeter,
vilka intonera domedagskoralen från
salongens oxögon. I förbigående må också
den klanglösa instrumentationen beklagas.
Kompositören skriver genomgående för lågt
för nästan alla intrument.
Men ljuspunkter finnas —- och alla i
tredje akten. Där möter man mycket av
frisk och sund musik. Duetten mellan
Lars och Elin utgör jämte inledningen till
denna akt säkerligen verkets musikaliska
— och musikdramatiska — höjdpunkt.
Operans sångpersonal, som nästan
mangrant var i elden, hade haft ett styvt
arbete och är värd stort erkännande för det
förträffliga sätt, varmed den gick i land
med sin visst icke alltid intressanta
uppgift. Bäst synes hr Malm i Wolimhaus’
parti ha lyckats komma till rätta med den
egendomliga sångstilen, och av de övriga
måste fröken Anna Edström (Elin) nämnas
i första rummet. Hr Molin var en myndig
kapten Sporre, hr Stockman en fagert
sjungande men tämligen menlöst utseende
Lars, och i emigrantvärvaren Johan
Papegojas lilla roll tecknade hr Herou en skarpt
profilerad typ med ett saftigt inslag av
exotik. Orkesterledningen låg i hr
Järne-felts förfarna händer, och för regien
svarade hr Harald André.
I sista akten förekom en barbarism i
rysk balettstil, som inte bör få passera
oanmärkt, och som säkerligen var en
ytterst motvilligt lämnad koncession av den
för sin rena idealism bekante
diktarkom-ponisten. I stället för av utklädda
studenter utfördes det stora upptåget med
Apollo och muserna av balettkåren, utstyrd
i lätta, narkotiskt sötaktiga färger. Mot
bakgrunden av den församlade
Uppsalamenighetens svenska bondgrannlåt blevo
dess färger till en plågsam dissonans, och
hela anordningen en smaklös stilbrytning.
Och om barfotade muser utanför Uppsala
slott betänkligt verka teater i gammal,
dålig bemärkelse, så är en barbent Apollo i
bruna snörkängor enbart löjlig.
176
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
