Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Ur Rubens’ verkstad. Av Axel L. Romdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
AXEL L. ROMDAHL
detalj ur leda, kopia efter
en förlorad målning av
michelangelo. / National
Gallery i London.
tavlan. I en annan variant se vi
samma kvinnogestalt i målningen »Boreas
bortför Oreithyia» i Konstakademien i
Wien, ett med Münchenmålningen
ungefär samtidigt arbete. Den andra
Leu-kippiden i Pinakoteket åter har en ganska
märklig härkomst. Om man kan
frigöra sig från intrycket av hennes blonda
färgprakt och Rubenska hull, är det icke
svårt att se, att hon har ett
Michelange-leskt påbrå. Men att hon skulle vara
så nära släkt med den store florentinaren
som i verkligheten visar sig vara fallet,
hade väl ingen drömt. Hon är ingen
annan än Michelangelos Leda (kopia i
National Gallery i London) med några
förvånansvärdt få förändringar,
egent-ligen endast olika ställning på huvudet,
vänstra armen och det något mer vertikalt
hängande högra benet. Formerna äro
desamma, belysningen
överensstämmande — märk skuggan över högra
knät —; svanens nedåtriktade vinge
och efter bröstet buktande hals ha
ersatts av draperiflikar. Den högra armens
vilande hållning, hos Michelangelo
motiverad av framställningen, har hos Rubens
endast gjort det övriga formschemat
följe. Hur kunde Rubens som
centralgestalt i en av sina skönaste och
mest beundrade kompositioner anbringa
en så direkt lånad figur? Att det icke
var av fattigdom, därom kunna vi
vara förvissade — det bästa beviset
för genialiteten och den suveräna
säkerheten i detta lån är att vi alldeles
icke märka det, trots dess trohet mot
originalet.
Dioskurtavlan i München är
komponerad med lika stark, ja om möjligt ännu
starkare känsla för slutenhet som
Lejonjakten i samma galleri. Gruppen bildar
en kantställd kvadrat, inskriven i en
annan kvadrat med vågräta och lodräta
sidor. Om dess ljusförhållanden gäller
detsamma som i fråga om den stora
Lejonjakten blivit framhållet. Den nakna
figuren i midten samlar ljuset, utan att
omgivningen behöver fördunklas och
förlora sin plastiska form. Lokalfärgerna
bilda tillräckliga framhävande kontraster
— man lägge märke till mannens bruna
arm mot det vita kvinnohullet! I detta
verk möta vi samma utpräglade
reliefkomposition som i Nedtagandet från
korset. Man kan möjligen finna en viss
formal analogi mellan mannen t. v. på
korsarmen, som följer Kristuskroppen med
blick och hand, och Dioskuren med blicken
fäst på flickan och handen sträckt efter
att lyfta henne! De båda
Leukippos-döttrarna anstränga sig formligen för att
kunna exponera alla sina fagra lemmar
i ett plan. En jämförelse mellan den
nedre av dem och motsvarande figur hos
Langgaard är belysande för hur den olika
stilen präglar icke endast kompositionen
utan också figurernas gestaltning: den
förra sträng och klar i konturen med
undvikande av överskärningar och
förkortningar, den senare vriden i spiral,
med ett ben och en arm bortskymda, så
att man ej vet vart de tagit vägen, det
synliga benet starkt förkortat.
En värdesättning — bättre eller sämre
— blir i detta fallet kanske ännu vansk-
184
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
