Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Om modern ärftlighetsforskning med särskild hänsyn till människan. Av H. Lundborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM MODERN ÄRFTLIGHETSFORSKNING
ord. Men likväl ligger häri en utomordentligt
viktig, för uppfattningen om
ärftlighetsproble-met fullständigt grundläggande olikhet. Den
moderna ärftlighetsforskningens ståndpunkt är
uttryck för en mycket omfattande,
experimentellt fastslagen kännedom om, att »arvsmassan»
( = summan av de ärvda anlagen) visserligen
är särdeles betydelsefull för en individs
utvecklingsriktning, men att denna utveckling
likväl kan i talrika hänseenden förete större
och mindre variabilitet, trots det att
arvsmassan är en och samma. De yttre betingelser,
det livsläge, i vilket en sig utvecklande individ
befinner sig, utövar ett betydelsefullt inflytande
på hans prägling, utan att den arvsmassa, som
han mottagit från ett föregående släktled och
genom sina könsceller överför till nästa, därvid
förändras. Även på ärftlighetsområdet måste
man således upprätthålla en noggrann skillnad
mellan vara och synas vara, och detta har
föranledt tvenne viktiga och klara facktermer,
vilka även i den följande framställningen måste
begagnas. En individs kännemärken, när man
därmed menar summan av hans ärvda anlag,
kallas hans genotyp (av grek. gennao = avla,
alstra), hans kännemärken däremot, när man
avser hans kroppsliga och själsliga utformning,
»framtoning», kallas hans fänotyp (av grek.
fainesthai = komma i dagen).
Vidare har den moderna
ärftlighetsforskningen lyckats påvisa, att en individs arvsmassa
— åtminstone i den mån, den hittills varit
tillgänglig för experimentell prövning — är
uppdelad i ett antal arvsenheter, »faktorer», eller,
som man i anslutning till nyssnämnda fackterm
kallar dem, gener. De enskilda generna kunna
visserligen i sin verksamhet kombinera sig med
varandra, och man finner talrika exempel, då
just samverkan av flere olika, var för sig väl
kända gener bildar grunden till en individs
möjlighet att utveckla sig på ett särskilt, eljest
icke förekommande vis. Likaså äger man
kännedom om, att vissa gener kunna utgöra
ett hinder för vissa andras verksamhet. Men
denna samverkan eller detta
motsättningsförhållande betyder likväl icke någon organisk
sammansmältning eller någon förändring av de
enskilda generna. Genom lämpliga experiment
kan man påvisa, att de i ett följande släktled
återfinnas var för sig alldeles i sitt
ursprungliga skick. De samverkande eller varandra
motverkande generna kunna uppdelas på olika
individer i detta släktled och igenkännas då
genom det för var och en utmärkande
reaktionssättet vid ifrågavarande individers utveck-
ling. Den viktiga konsekvensen härav är en
kännedom om det fundamendalt oriktiga i den
äldre ärftlighetsforskningens uppfattning, att ett
senare släktled kan från ett föregående ärva ett
kännemärke till en viss grad. I stället måste
man nu säga: Det, som vi känna till som
arvsmaterial, är generna, varje gen ärves för sig,
och man ärver genen antingen hel och
oförändrad eller också icke alls. Denna
nyförvärvade kännedom har fört fram till ett
utpräglat kemiskt betraktelsesätt i fråga om
arvsmassan. I vissa sammansatta kemiska ämnens
konstitution urskiljer man ett centrum
(»kärnan») och mer eller mindre talrika perifera
delar (»sidokedjor» eller »radikaler»), och
ifrågavarande ämnens omändring består i förlust
eller tillägg av en eller flera dylika sidokedjor.
Detsamma kan sägas om arvsmassan; centrum,
»kärnan» är det ännu obekanta, sidokedjorna
äro de för arvsanalys tillgängliga generna.»
3. Den stas tis tisktbiometriska skolan,
till vilkens främsta representanter kunna
räknas Quetelet (1796—1874), Galton
(1822—1911), Pearson (f. 1857) och
Weinberg (f. 1862), arbetar med
massmaterial, som behandlas rent
matematiskt—statistiskt. Den enskilda
individen och dess härstamning är härvid av
ringa eller ingen betydelse. Åtskilliga
goda resultat hava ernåtts även av denna
skola, ehuru den på grund av en viss
ensidighet ej är ägnad att liksom de
övriga studieriktningarna giva en
djupare inblick i själva
ärftlighetsmekanis-men, om vi så få uttrycka oss.
4. Den släktbiologiska skolan eller
familjeforskningen har först på senare
tider börjat bedrivas med verkligt
eftertryck och efter vetenskapliga metoder.
Försöken, som gjorts i äldre tider att
på denna väg nå säker kunskap rörande
ärftlighetens gång inom olika släkter, ha
ej krönts med synnerligen stor
framgång. De medicinska vetenskaperna ha
tyvärr allt för länge försummat denna
studieriktning. Naturforskarnas rön
under senare tider ha emellertid givit rika
uppslag, som det nu gäller fullfölja inom
människovärlden och vidare förkovra.
189
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
