Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Om modern ärftlighetsforskning med särskild hänsyn till människan. Av H. Lundborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
H. LUNDBORG
h. nilsson ehle.
Det gives förvisso inom genetiken en
mängd synnerligen viktiga frågor, som
ej kunna lösas ens genom de
noggrannaste undersökningar på växt- och
djurmaterial. För att komma till full
klarhet om så invecklade företeelser inom
människovärlden, som exempelvis gå
under benämningarna: konstitution,
disposition, regeneration, degeneration och
deras orsaker, bli vi säkert nödsakade
att beträda den mödosamma väg, som
släktbiologien anvisar och härvid
betjäna oss av alla de hjälpmedel, som
genealogien, statistiken,
naturvetenskapen och medicinen inklusive
antropologien kunna sätta i våra händer. —
Innan vi gå vidare, böra vi nämna
något om variation och urval, frågor
som stå i intimt samband med
ärftlig-hetsläran.
»Den organiska utvecklingens
huvudfaktorer», skriver d:r Selling, »äro som bekant de tre,
ärftlighet, variation och urval. Ärftligheten är
det konserverande elementet, den behåller och
bevarar det bestående, det under utvecklingen
redan förvärvade, och överflyttar det till
kommande generationer. Variationen representerar
de framtida utvecklingsmöjligheterna, fram-
steget, mångfalden. Urvalet plockar ut ur den
befintliga variationsmängden det dugliga, det
för utvecklingen användbara, och tillintetgör
eller åtminstone tränger tillbaka inom
beskedliga gränser det för utvecklingen oanvändbara,
det onyttiga och skadliga. Resultatet därav
blir anpassning, bibehållandet av en ras, som
är så organiserad, att den kan fortleva under
till en viss tidsperiod hörande yttre livsvillkor.
Så träder ärftligheten in på nytt och så vidare
utan gräns, så länge icke någon större
förändring i livsvillkoren uppträder.»
Det var den store engelske
naturforskaren Charles Darwin (1809—
1882) som genom sina epokgörande
arbeten om arternas ursprung (1859) och
om människans härstamning (1868)
intresserade vetenskapsmän i alla länder
och en större allmänhet för frågor av
denna art. Hans insatser på detta
område äro emellertid numera så allmänt
kända, att vi ej behöva upptaga
utrymmet med att närmare redogöra för
desamma.
Variationen, som är ett normalt
fenomen bland allt vad liv heter, kan
vara av flera olika slag, nämligen:
a) ren modifikation eller fluktuation,
b) nykombination,
c) mutation.
Weismann och de båda botanisterna
de Vries (f. 1848) och Johannsen (f.
1857) ha brutit väg, då det gällt att
klargöra skillnaden mellan ärftliga och
icke ärftliga variationer. De förra
kallas mutationer (blastogena förändringar),
de senare modifikationer eller
fluktuationer (somatogena förändringar). Vid
rationell artförädling, sådan som den med
stor framgång bedrives vid den svenska
försöksstationen i Svalöf och nu också
på andra ställen i vårt land, gäller det att
ur ett visst ganska likartat
utgångsmaterial eller »population», som
Johannsen kallar det, skilja de »rena linjerna»
med konstant avkomma från de
tillfälliga, icke ärftliga variationerna och
därefter från de rena linjerna utvälja för
190
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
