Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Vem hon var. Ett Wertmüllerporträtts historia. Av Ernst E. Areen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VEM HON VAR
antager, målat m:lle L’Eclairs porträtt
på beställning av hennes svenske älskare.
M:me Elisabet tycks ej heller hava
poserat framför hans staffli. Nå, den under
senare tid företagna och ej på minsta
vis motiverade namnförändringen å
Tidö-porträttet verkade nog redan vid första
påseendet ganska apokryfisk. Däremot
finner den gamla uppgiften, att bilden
skulle återgiva Charlotte Eckermans drag,
obestridligen stöd såväl i kassaboken
som brevsamlingen.
Innan jag relaterar dessa handlingars
ojäviga vittnesbörd härom, torde det vara
lämpligt att lämna en kortfattad skildring
av den sköna synderskans öden
huvudsakligen i anslutning till Carl Forsstrands
förträffliga levnadsteckning.1
Beata Charlotta Eckerman, eller som
namnet riktigast skrives Ekerman,
tillhörde en ansedd borgerlig familj, vars
mest kända medlem från senare hälften
av 1700-talet var hennes fars kusin,
borgmästaren i Stockholm Carl Fredrik
Ekerman, borgarståndets talman vid 1778 års
riksdag och en av Gustav IV Adolfs
faddrar. Hon föddes den 7 juni 1758, och
föräldrarna voro ryttmästaren vid skånska
husarerna Bengt Edvard Eckerman och
hans första hustru Catharina Ahlgren,
en egendomlig, föga sympatisk kvinna,
som fuskade med skriftställeri och
tillhörde Hedvig Charlotta Nordenflychts
krets av litterära blåstrumpor. I
barndomen erhöll Charlotte Eckerman med
all säkerhet en vårdad uppfostran, men
sorgliga familjeförhållanden, som
resulterade i föräldrarnas skilsmässa, och
ekonomiskabekymmer framkallade av fadrens
vidlyftiga levnadssätt och modrens allt
annat än praktiska läggning, förmådde
henne att redan vid helt unga år lämna
hemmet och söka sin utkomst vid
teatern i Stockholm.
1 I »Sophie Hagman och hennes samtida».
Där gjorde hon sig snart bemärkt
genom sin sällsynta skönhet och sceniska
begåvning, och ännu ej sjuttonårig fick
hon på konungens befallning i december
1774 utföra den krävande huvudrollen i
Gyllenborgs »Birger Jarl och Mechtild».
Tyvärr medförde teaterlivet på den
tiden för en vacker flicka i hennes
skydds-lösa ställning oundvikliga erotiska faror
och äventyr, som inom kort förde henne in
på betänkliga villovägar. Blott ett par
år efter sin lyckade debut var Charlotte
Eckerman en firad stjärna inom
huvudstadens galanta värld, och bland hennes
ömma tillbedjare saknades naturligtvis
icke »den städse på erotikens jaktmarker
påpasslige hertig Carl».
Som det uppgives till följd av några
oförsiktiga yttranden ådrog hon sig
emellertid 1781 konungens häftiga vrede
— han ville t. o. m. ett slag låta
inspärra henne för livstid på spinnhus,
ehuru detta avstyrdes genom
överståthållaren frih. Carl Sparres ingripande —
och fann det därför rådligast att på
hösten samma år skudda fosterlandets
stoft av sina fötter och resa utrikes.
Under namnet »Madame Ahlgrén» förde
hon några år en minst sagt äventyrlig
tillvaro huvudsakligast i Paris, där hon
etablerade sig som »grande cocotte» och
bland sin talrika kundkrets givetvis
räknade de svenska vivörer, som gästade
metropolen vid Seine.
När Gustav Maurits Armfelt
sommaren 1784 i sin konungs följe kom till
Paris, blev han snart en av hennes
varmaste beundrare, och tack vare sitt
inflytande över den allsmäktige gunstlingen
lyckades Charlotte Eckerman icke blott
fullständigt blidka Gustav III:s gamla
ovilja mot henne samt utverka konungens
tillstånd att få återvända till Sverige
utan förskaffade sig till och med äran
av hans personliga besök, vilket väckte
mycken anstöt i vissa svenska hovkretsar.
199
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
