Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Två dikter. Av Gustaf Ullman - Kärleksrunan - Gråterskans visa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
T VA DIKTER
Av GUSTAF ULLMAN
KÄRLEKSRUNAN
Som en snöstorm var din vrede,
som en hälsning från den lede, —
svart i ögat, vit i hyn,
vit och svart, som snön och skyn. —
Likväl var det som om strede
re’n i yrt och våldsamt sinne
någon vacker soldags minne.
Blicken sänktes, röd blev kind —
kanske för en vänlig vind.
Kanske väcktes djupast inne
all den hänsynsfulla, varma
kärlek, jag dig bjöd en gång,
tvang dig, att dig än förbarma,
åter lyssna till min sång. —
Var du lugn. Den blir ej lång.
Den skall prisa snöstormsstunder,
som en läxa, livet gav,
kärlekens försoningsunder,
utan lön och utan krav —
le som solsken på en grav.
GRÅTERSKANS VISA
»Högt lyfte Du på senig arm
Din viljas bländande banér.
Din blick var ljus, Din håg så varm
som ingens är det mer.
Jag ville varit den, som smög
en blomsterkrans kring hjältens lock,
men, ve mig, den som lycklig sög
en kyss från segrarns läppar ock!
— Ditt liv: — en tvekamp mot en värld
av nöd och nesa, lögn och kval!
Ditt hjärta: — en det godas härd, —
Din tanke, — ren och stark och sval.
Högt lyfte Du ur mörkrets flod
Din viljas bländande standar.
Skönt klang din stridssång, varm och
god —
ett ädelt hjärtas livsfanfar!
Jag ville varit den, som drack
med helgad mun Din sista tår,
och viga den, till ödmjuk tack,
till regn för evighetens vår.»
206
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
