Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Djävulen i svenska språket. Av Hjalmar Lindroth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HJALMAR LINDROTH
blickligen uppvaktades av den Fule i
egen hög person. — Att djävulen var
föremål för daglig åkallan av
medeltidens fransmän, betygar historikern
Joinville (omkr. 1300) i sin Vie de Saint
Louis: »C’est grans honte au royaume
de France que à peinne puet 1’on
par-ler que on ne die: Que dyables y ait
part!»
Det ligger i sakens natur att
litteraturen i detta stycke måste stå långt
bakom det levande livet. Vi ha därför
goda "skäl att förmoda, att ordet djävul,
sedan det genom kristendomen blivit
bekant för vårt folk, som sedan alltjämt
stod i nära förbindelse med
kontinenten, rätt snart uttalades icke blott med
det religiösa allvarets tonfall, utan ock
i vida alldagligare sammanhang. Just
på dessa båda sfärer inom ordets
användning är det skäl att skilja, då vi
betrakta » djävulens svensk-historia >.
I den äldsta laglitteraturen nämnes
djävul icke; däremot förekommer
djävulskap i Kristoffers landslag; ordet
användes om tidelag. I den övriga
fornsvenska litteraturen äro både saken och
ordet väl hemmastadda. I den religiösa
uppbyggelselitteraturen, lejonparten av
vår medeltidslitteratur, träffa vi
naturligtvis först och främst den singulare,
unike Djävulen. Men man kände
därjämte flera djävlar, dels helt kristna till
sitt ursprung, dels inhemska andar och
demoner, som nu kommit att ses med
den kristnes ögon. »I]jra guj)a äru ängte
vtan diäflav (»Edra gudar äro intet
annat än djävlar») fingo vår
medeltids läskunnige läsa i sina
legendsamlingar; det var ord lagda i den helige
Andreas’ mun, då han for ut mot
tillbedjan av stockar och stenar i den
grekiska staden Patras. Sådana till djävlar
döpta hednagudar finna vi också hos
oss. — Av Bibeln lärde man sig ock
att till fixa tal precisera andarnas
här-14— Ord och Bild, 28:1 årg.
skaror. Och de höga talen kommo bra
till pass, då affekten började göra ett
flitigare bruk av ordet djävul.
Tills vidare fullfölja vi emellertid den
objektivt värdigare eller rättare
lidelsefria användningens historia. Redan
fornsvenska äro en mängd sammansättningar
(eller sammanställningar) med den gamla
plurala genitiven djävla. Där bör
nutidssvensken försöka avlägsna den
vulgära biton som samma forms bruk i
senare tid lägger så nära. En diäfla villa
är helt enkelt en ’djävulsk förvillelse’,
ett djävla stim ett ’buller av djävlar’.
Sådan innebörd träffas ända fram mot
1700-talets midt: den fromme Olof
Kolmodin kväder (1732):
Hvad täncka the vppå, som bort til Satan löpa?
Och sig jag vet ej hvad för diefla klokhet kiöpa
Af trollpack.
Och den för pietism anklagade
Petrus Murbeck beder Kristus giva honom
sitt »enfalldiga, menlösa och
kärleksfulla sinne» i stället för hans egen
»af-vund och djefla ar g het».
Det har sagts, att djävulen i och
med reformationen blev en särskilt
framträdande gestalt inom de
protestantiskt-kristna trosföreställningarna. Det är
begripligt att så var. Nya Testamentets
spridning på folkspråken måste befordra
tron på den onda andemakten och dess
allestädesnärvaro. Luther stod ju ock
med sin samtid bergfast i denna tro.
Den personlige Djävulen är ständigt i
hans tankar, mot Antikrist och hans
anhang i himmel och på jord föres
kampen. Den stelnande protestantiska
ortodoxien blir allt strängare mot villoläror,
och att djävulstron fick en så fast
position i systemet, därför sörjde snart också
häxprocesserna.
Vårt land följer här som eljest med
utvecklingen i reformationens stamland.
Om djävulens skrämmande verklighet
bjuder reformations- och storhetstidens
209
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
