Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Djävulen i svenska språket. Av Hjalmar Lindroth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DJÄVULEN I SVENSKA SPRÅKET
med främmande icke fålk, uthan diefflar,
som fruchta huarken Gud eller
menniskor». Stanna vi inför en formulering
som denna hos Frank Heller: »Den lilla
listiga djävulen till äventyrerska som
snärjt honom», så märka vi hur känsligt
vår sinnesförfattning återspeglas i det
sätt varpå vi uttala ordet: djävul med
normalt ä- (e-)ljud och -til är hyfsat och
litterärt, uttalat med brett ä och -ei hör
det genast hemma i simplare språk.
Och dit övergå vi nu, med andra ord till
vad Ordboken sammanfattar under
rubriken »svordomar och andra kraftuttryck».
Då svordom och ed åtminstone kunna
vara fullt liktydiga ord, kunna vi hämta
besked om den exakta betydelsen
genom att i samma stora ordbok slå upp
artikeln ed. Beskedet blir, att svordom
är »ett bedyrande 1. en förbannelse 1. ett
utrop vari lättsinnigt användes Guds
namn 1. nämnas heliga personer 1. ting
1. djävulen 1. onda andar o. s. v.» —
Då man tog Gud till vittne på
sanningen av ett bedyrande, menade man —
och menar ju än vid högtidliga tillfällen
— något högst allvarligt. Intet tyder
på att man i vårt språk användt också
djävulens namn på detta sätt; djävulen
är ett dåligt sanningsvittne. Den
allvarliga akt, varifrån vi likväl också här
böra utgå, är den, då man dömde en
kättare eller önskade en motståndare
(eller sig själv!) i den Ondes våld. I
i Kor. 5: 5 säges, att »Then som thet
så bedriffuit haffuer (näml. bedrivit otukt)
skall gijfuas diäffuulen j wåldh til
köt-zens förderffuilse» (N. T. 1526).
Väsentligen detsamma är det fråga om, då en
1700-talsförfattare säger att »överstarna»
och fariseerna förföljde Kristus och
»gåfvo honom djäfvulen, så at ingen vågade
mucka deremot». Alltså: de
förbannade honom. Må vi icke släppa in den
ur nusvensk synpunkt enda möjliga
tolkningen — meningen blir inte precis den-
samma; men skillnaden illustrerar
förträffligt både den psykiska och den
språkliga förskjutningen. Den förra
innebär, att djävulen förlorat greppet om
människornas sinnen och därför blott
»lättsinnigt» anropas. Den språkliga
förskjutningen innebär en hel
omvärdering av uttrycket; detta betyder nu: ’inte
bry sig om, strunta i (någon)’. Vägen
är klar: den man överlämnar åt
djävulen, den får han sköta om, den befattar
man sig ej vidare med. Sedan har
bevarandet av den gamla ordföljden och
den prepositionslösa dativen — ge
någon djävulen (jfr ge någon något, ge
något åt någon) — orsakat vilsenhet i den
syntaktiska uppfattningen; man har alls
ingen känsla av vem som är »gåvans»
mottagare. Djävulen bara förlänar must
åt en till ett helt sammanvuxen fras.
Detta gäller även då satskonstruktionen
kan tyckas klar, såsom i Runebergs:
Då fick gubben stryk till slut,
Måste dra sin trupp ur flamman
Och ge djävulen alltsamtnan.
Man må emellertid inte tro, att den
psykiska och den språkliga
omvärderingen förlupit helt parallellt. Våra fäder
voro karlar att »missbruka»
avgrundsfurstens och hans anhangs namn utan
att detta innebar något underkännande
av deras existens eller makt. Men då
var det också äkta kraftord, då en
adelsman på Dal utbrast till en sin bonde
(1542): »Jach tör gijfua teg och thin koo
twsin dieffle». Hur tidig den
syntaktiska omkastningen är, framgår av den
överraskande prepositionen i följande
svordom av 1633: »Jagh giffuer diefwlen
på Stadzfougdens ögha». Då vi nu nyttja
i — jämte ovan berörda
prepositionslösa konstruktion —, är detta lånat från
strunta i (och ett visst annat, ännu
mindre salongsmässigt uttryck).
Svenskarna ha namn om sig att vara
kraftiga svärj are. Detta hårda omdöme
212
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
