Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Djävulen i svenska språket. Av Hjalmar Lindroth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DJÄVULEN I SVENSKA SPRÅKET
blir i någon mån oförtjänt, om det är
riktigt att vi lärt oss denna vår osed från
tyskar och danskar. Och Ordbokens
artikelförfattare ger goda skäl för att
åtminstone en god del av
djävuls-svordomarna kommit in på den vägen. Men
utan fruktbar jordmån ingen växt. Vi
ha visserligen fått betyget att vara »ett
trögt folk», men att dock vara »fulla av
hetsigheter». Klen formell smidighet och
bristande sinne för nyanser som
vardagssvensken i regel redan vid full
sinnesjämvikt har, griper han, då sinnet rinner
på, sitt språkliga tillhygge ur ett
outslitligt litet lager av uttryck som han
ständigt har till hands; och för den som
ej hejdas av samvetsbetänkligheter är
då djävulen aldrig långt borta. — Den
nämnda koleriska läggningen motväges
dock av en god portion saftig och trygg
humor — den sammanhänger kanske i
grund och botten med »trögheten» —
eller av ett överskott på sund livskraft,
och dessa ha tvärtom inom vissa
folklager givit upphov åt en storartad
rikedom på fritt varierade och mångordiga
svordomar. Detta får inte förbises vid
en allmän utredning av svordomarna
och deras psykologi. Men djävulen är
där blott en ingrediens bland många. I
litteraturen slinker ju blott en bråkdel
av detta gods in — »Strix» har dock
räddat mycket åt eftervärlden —, men
Ordbokens provkarta är oklanderligt rik.
Det äldsta av denna livsbejakande,
fylligare typ är Ehrensvärds attan sju
tunnor lusande D:lar (1784), sedan följa
bl. a. Almqvists (i Tre fruar) sju tusan
taljade d—r, varav en av Ludvig
Nordströms »herrar» presenterar varianten
djävlar och talg, och — för att ta de
saftigaste —: »Det går åt hafre av sju
sjungande, smäckröda smådjeflarn
(Kullberg 1848), millioner sviskonbarkadc
himmelsblå dj—r (Förr och Nu 1868).
Svordomarnas psykiska grundval är mång-
skiftande; det är inte den onyanserade
ilskan, utan blott en (icke sällan något
konstlad) uppbragthet, som ganska väl
mäktar behärska och avväga sina
utbrott, som skapat denna utbroderade typ.
Pendangen till det ovan nämnda ge
någon djäviden (i dess ursprungliga
betydelse) är att djävulen tar eller
anammar någon. Den tiden man tog
djävulens och andarnas makt över själarna på
allvar, var det ett det kraftigast möjliga
bedyrande av oskuld då någon sade,
såsom skedde under häxprocessernas
dagar (1669): »Djäfvulen tagc mig/i och
alla djäflar före migh till helfvites (näml.
om jag är skyldig).» Ofarligare låter
redan detta (1744): »Hon önskade —
—, at Djefvulen måtte taga dem (näml.
kreaturen)». Utan djupare demonisk
bakgrund, men eljest nog sä kraftigt är den
mångsvärjande Sergels hänförda utrop:
v Ta mig tusan d—r var icke Gustaf den
tredje en stråle av det eviga ljuset!»
Plelt utan möjlighet att åskådliggöras in
konkreto och ett rent vredesutbrott är
slutligen detta sentida exempel (1914):
* Djävulen ta allt löpande ut och in!»
Psykologiskt lika abstrakt är numera det
hos grövre svärj are alltjämt
tjänstgörande djävlar anamma. Närmare det
konkreta ursprunget står ännu Hagbergs
(1847): Djeflar dig anammel Singulart
subjekt synes här numera något mindre
guterat; i sin lilla provkarta upptar
Da-lins bekanta lexikon (1850): Djevulen
anfäkta, anamma, besitta, regera! —
varmed vi fått ytterligare några av den
Ledes funktioner i förhållande till
människosjälen specialiserade.
Bakom t. ex. djävulen besitta ligger
emellertid väsentligen en annan
föreställning: den från Bibeln väl kända, att
djävulen tar sitt säte i den levande
människans själ. Djefvulen besitter hotiom
— alltså i presens indikativ — ger även
Almqvist som exempel i sin ordbok
213
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
