Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Svenska romaner och noveller. Av Sverker Ek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSKA ROMANER OCH NOVELLER
sömnlösa nätter plockar fram dem och i
ångest och vånda frågar efter en mening
med sitt liv, få de honom riktigt i sin makt.
Boken består nästan blott av sådana
uppgörelsestunder. Handlingens tråd
upptages ganska nyckfullt, ofta dock så att det
bestyrker det fatalistiska intrycket.
Berättelsen rör sig gärna samtidigt i det
förgångna och det närvarande. Egentligen
lägger författaren föga vikt på att skildra
livsödet utan söker blott livsbilden. I alla
fall finns det alldeles tillräckligt konkreta
drag för att fästa uppgörelsen vid
verkligheten. Allt verkar dessutom sett på nära
håll, så att man frågar ej efter belägg. I
allt detta förmärkes dock ett drag av
passivitet, som rent konstnärligt måste
betecknas som slapphet. Jag fäster mig
mindre vid smärre inkonsekvenser i
karaktärsteckningen, vid ett oskickligt användande
av drömsyner och annat, som visar mindre
noggrannhet om detaljen. Den stora
formen vinner Dan Andersson endast, när livet
själv präglar ut den, som ifråga om den
blinde. Själv förmår författaren ej
uppsöka livet i handling utan drar sig tillbaka
till meditation. Hans bok blir därigenom
inåtvänd och intensiv men kan även
ställvis höja sig till verklig storhet. Detta är
utan tvivel mycket under en tid så fattig
på god litteratur som vår, även om det ej
är så mycket som vi just nu kunde önskat.
I Daniel Malmbrink skildrar Lydia
Wahlström en variant av den
intellektuellt hemlösa typen, men den är
iakttagen på nyktert avstånd utan att hon själv
förråder någon andlig oro.
Också som romanförfattarinna är Lydia
Wahlström historiker. Det är en
pedantisk exakthet i varje hennes beskrivning.
Vi få reda på innehållet i nästan var
uppträdande persons bokhylla, vad han eller
hon har för tavlor på väggarna, var
kläderna äro köpta, detaljerade beskrivningar
på alla möblemang o. s. v. Var detalj är
omsorgsfullt utarbetad, aldrig släpper hon
sin fantasi lös och inte läsarens heller. Alla
uppträdande människor äro tecknade med
inträngande psykologi och fast konsekvens
men utan vare sig humor eller idealisering.
Deras samtal återges med stenografisk
noggrannhet utan urval, utan poängtering, utan
elevation. Händelsen försiggår ofta i svenska
eller engelska landskap, och vi få mycket
2
riktiga beskrivningar på naturens
grundlinjer, men utan att hon blott för ett
ögonblick ryckes med av dess stämning. I
samtalen kan man diskutera naturen som det
mesta andra, men utan att man någonsin
försjunker i den omgivning som just då
står rundt omkring en.
Givetvis anger detta en artistisk
grundsvaghet i boken, som ej enbart kan
förklaras av ovana och bristande
smidighet hos en i annan verksamhet redan
utdanad karaktär. Men på mig verkar det
snarast sympatiskt, att denna brist
framträder så ohöljt. En i det yttre tämligen
oklanderlig form kan ju också den
obetydligaste talang lätt fa fram, så snart en
. stark konstnärlig generation gått före och
visat vägen. Men denna lättköpta teknik
är ju egentligen ett förräderi emot konsten,
som tvingar varje allvarlig sökare att gå
alldeles nya vägar, även om de skenbart
skulle leda till förkonstling och onatur.
Lydia Wahlström äger ingen konstnärlig
originalitet, men hon är en för ärlig och
sträng natur för att inlåta sig på några
kompromisser. Hon har så mycket som
möjligt bibehållit den ofärgade
avhandlingsstilen och medvetet koncentrerat sig på
det innehål], hon verkligen har att ge. Det
är en princip i boken, och detta är trots
allt en konstnärlig egenskap.
Lydia Wahlström har själv medgivit att
hon delvis funnit problemställningen i sin
bok i Maurice Barrès’ Colette Baudoche.
Den kulturmotsättning mellan tyskt och
franskt han så lidelsefullt belyst har
förmått henne till en liknande motställning av
engelskt och svenskt med den förskjutning
att medan Barrès sätter in allt på att skildra
den formsäkra kulturens osvikliga motstånd
mot den påträngande formlösheten, Lydia
Wahlström ägnar hela sitt intresse åt
formlöshetens tuktan under beröringen med
nedärvd medvetenhet och takt. Detta är väl
blott den naturliga självtillämpning, som
en svensk läsare måste få fram ur Barrès’
bok, men fråga är om inte denna
utgångspunkt är konstnärligt tacksammare än den
Barrès haft att belysa. Romain Rolland,
som först upptagit samma motsättning, har
väl kunnat komma fram till en verklig
kultursyntes just därigenom att han valt
en tysk till huvudfigur. Lydia Wahlström
har lämnat en allsidig svensk
kulturskildring, därför att hennes inträngande kritik
7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
