Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Svenska romaner och noveller. Av Sverker Ek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSKA ROMANER OCH NOVELLER
rycks spontant med, och han får fullt
uttryck för sin efter hustruns död stegrade
arbetslust. Endast minnena låta sig ej
kuva, och själva hjärtelaget är ej alls
med. För varje reform märker ju
majoren, att han förstör något av den dödas
arbete, och han får allt större svårigheter
med sina minnen. Kommer härtill de
ovana tvisterna med arbetsfolket:
hård-händta vräkningar besvaras med
organisation, strejk och till slut med mordbrand.
Inför sin nedbrunna lada kommer majoren
äntligen till klarhet. Fröken Ståålram får
resa och majoren vill åter »leva som fri
man bland fria människor».
Denna major är ju ingen så
märkvärdig människa, men hans öde är dock
gripande, därför att det vittnar om
människans rörande hjälplöshet. I sitt äktenskap
har han funnit den trygga balansen, och
gemensamt ha de skapat ett hem icke blott
för sig själva men för allt gårdens folk.
Med hustruns död förlorar han åter jämvikten,
men han kan aldrig återfinna den utan att
han lyfter den dödas arv. Fastän han har
målet klart i sikte, måste han göra långa
omvägar för att slutligen finna det.
Denna mänskliga historia får
ytterligare en symbolisk betydelse genom fröken
Ståålrams ingripande. Hon är ingen
människa men en typ och ännu mer en idé.
Hon är konservatismen i dess sista benhårda
form, sådan den tagit sig uttryck under
världskriget. Denna tomma kalkylering
med döda siffror är lika opersonlig som
den hänsynslösaste militarism. Ibland får
jag den föreställningen, att herrgården är
Sverige, och att förändringen i godsets
styrelse direkt återspeglar de senaste årens
politiska händelser. Jag är ej säker om
att ej författaren tänkt på detta också. I
så fall har han gjort vist i att ej draga
fram tanken utan giva den det personliga
livsödets iklädnad och gestaltning.
Samma visdom kan man ej tillskriva
Carl-August Bolander i Magister
Bergmans världsomsegling. Valplatsen kallas
visserligen Skråköping, men denna
provinsstad är en oförbehållsam karikatyr på de
sista årens Sverige. Magister Bergman drar
in med ett jägarhorn i kappsäcken och en
rundresebiljett på fickan. Han känner
horisonten ligga fri för sig, och därför ger
han sig god tid att reda upp ett och an-
nat av de värsta missförhållandena. Det
finns en smittande ungdomlighet i hans
oförskräckthet, och man tror, så länge det
går, att han skall reda sig på sitt
temperament. Skråköpingsmiljön utmålas med
så oförbehållsam vedervilja, att den får en
viss drastisk åskådlighet. Det är ju inte
så utan, att vissa händelser kring 1914
inbjuda till kaleidoskopisk belysning. Men
då miljön aldrig får självständig
åskådlighet och magister Bergman aldrig tycks
kunna skaka ur sig annat än broschyrer,
förlorar man intresset. Också magister
Bergman själv tappar taget; när fästningen
ej vill kapitulera blott för hetlevrade
utfall, far han spleen och ger upp det hela.
I alla fall fortsätter han sida upp och sida
ner att nedteckna sina sensationer, som
nu övergå till den vildaste futurism utan
spår av konstnärlig behärskning. Boken
skulle aldrig kunna ta något slut, ifall inte
en hygglig flicka toge hand om den
söndertrasade magistern, som då genast är
beredd att på nytt plocka fram sitt
jägarhorn. Boken slutar med följande
själv-gjorda giftermålsritual, som kan tjäna
som exempel på arten av författarens stil:
»Elsa», han grep hennes hand, »du min
fylgia. Du din faders vackraste dröm!»
»Du din moders varmaste kyss», hon
lutade sig intill honom.» Faktiskt står det
sådant nonsens mest på var sida.
Trots allt får man ej intryck av att
Bolander alldeles saknar begåvning. I al 1
osmakligheten finns där en sjudande lidelse,
men där saknas kultur och behärskning i
en otrolig grad. Felet med honom är, att
han ständigt får nya sensationer och
reaktioner, som lika hastigt rinna av honom
för ännu andra. Han rusar fram i ett
enda stormlopp, tills han alldeles tappar
besinningen, och allt snurrar rundt i en enda
häxdans av flyktiga intryck. Hans patos
får ingenting att fästa sig vid och slutar
därför i en oartikulerad flåsning.
Det är tydligt, att en så lättrörlig
person behöver ett fast stoff att kämpa med.
Det är ju heller ingen hemlighet, att
Carl-August Bolander lyckats bättre som
kritiker än som självständig diktare. Hans
båda volymer »Svenska diktare just nu»
kunna med en viss rätt betraktas som en
verklig litterär insats. Han visar en
omättlig förmåga att aktualisera litterära intryck,
och samtidigt reagerar han alltid konse-
219
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
