Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Svenska romaner och noveller. Av Sverker Ek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVERKER EK
utan att komma till annat än mer eller
mindre sannolika rekonstruktioner.
Henning Berger saknar alldeles detta
matematiska sinne för logik, som behövs för att
bringa åtminstone skenbar reda i
tilltrasslade intriger. Likväl uppväges denna brist
av Bergers kända mottaglighet för yttre
intryck och hans förmåga att ordna dessa
sensationer till miljöskildringar. De mest
omöjliga upplevelser få dock en viss
påtaglighet, när man snart är fullt installerad
i rumsförhållandena, belysnings- och
pro-vianteringsmöjligheter.
Faktiskt uppehåller sig författaren
obehagligt mycket vid kulinariska finesser.
Också i mer avgörande mening äro bokens
samtliga figurer allt för mycket köttets
trälar. Att man i en äventyrsskildring
skall röra sig i forbrytar- och halvvärld,
är ju självklart, men just därför har
läsaren behov av att författaren klart
uppdrager den gränslinje, som skiljer hederligt
folk från pack. Detta försummas
fullkomligt med bokens hjälte, som är en lika
stor odåga vid berättelsens slut som vid
dess början. Att han förvandlats från
blekansikte till brunansikte beror blott på
solbrännan, och den säkerhet han vunnit i
sitt uppträdande är rent yttre. En litet
finare figur skall väl mannen med katten
vara, men han är endast skildrad en
passant, även om det antydes att han sköter
huvudtrådarna. Egentligen har väl
Henning Berger aldrig hunnit längre än till
sina figurers yttersidor, och det ligger
därför en billig logik i, att han nu tagit steget
fullt ut till den rena äventyrsskildringen,
varmed icke är sagt att Bergers hela
produktion skulle ligga på denna linje.
En äventyrshistoria av annan art är
Gustaf Johanssons Myrholmspojkarna.
Författaren är ännu en oförbrukad kraft,
och detta är hans första prosabok. Han
är en oförfalskad friluftsmänniska, för att
inte säga skogsmänniska, och för hans
onyanserade sinne behåller äventyret sin
rätta ungdomliga tjuskraft. Detta innebär
inte, att boken är uppfylld av händelser.
Än mindre visar författaren någon
skicklighet i att kombinera ett mera invecklat
förlopp. Uppslaget är högst osannolikt,
varför inledningen blir till »en kortfattad
men sannfärdig kolportageroman». Om
fortsättningen ej blir »thesso likt», beror
det på att den därifrån utspunna intrigen
snarast utgör förevändningen för bokens
egentliga skildring.
Denna är först förlagd till Gustaf
Johanssons hemtrakt Småland, därefter till
Sibirien. Senare avdelningen är avgjort
den bästa, ty här kommer författarens
egenskap av friluftsmänniska fullt till sin rätt.
Visserligen föra Myrholmspojkarna det mest
obundna skogsströvarliv också i
hembygden, men deras företagsamhet sättes ej på
några högre prov, och man kan inte undgå
att finna dem bra indolenta. Särskilt
gäller detta om de äldre bröderna, som
sä1-gas vara tjugufem och tjugusju år gamla,
fast de uppföra sig som om de knappt
fyllt de tjugu. Den äldre av dem
upplever en mycket enkel kärlekshistoria, varvid
han tror sig frambesvärja den store Pan,
fast skildringen stannar vid en bra
sentimental sensualism. Han skildras som
romantiker och uttrycker författarens egen
starka naturkänsla med mycken svulstig
lyrik. I allmänhet använder författaren
naturskildringen med mycket liten
urskill-ning, och han förfelar nästan alltid verkan,
när han medvetet tar sig för att måla.
På mera undanskymda ställen får han
emellertid fram många fina och intima
naturstämningar. Särskilt vissa
morgonstämningar efterlämna förblivande intryck.
Omedelbart öppnar sig naturen för den
yngsta av bröderna, en femtonårs pojke,
som egentligen blott tänker på sina
jägar-bedrifter. Han är skildrad med den
beundrande humorn hos en äldre bror och
äger verkligen mycket av
knoppningsålderns charm. Man får leta länge i svensk
skönlitteratur efter ett sådant gosseporträtt,
och man förstår, att författaren kunde ge
vår så försummade ungdomslitteratur ett
viktigt konstnärligt tillskott, ifall han ville
skriva äventyrsböcker helt anpassade för
pojkar. Hela Sibirieskildringen är
egentligen en oförfalskad pojkbok. Särskilt när
det gäller människors kamp med klimatets
svårigheter, firar författaren verkliga
triumfer. Här finnes mycket av den äkta
Robinsonstämningen. När
Myrholmspojkarna sättas riktigt på prov, visa de sin
inneboende småländska företagsamhet.
In-doleosen är försvunnen, och den
vegetativa naturupptagenheten fryser bort. I
stället framträder mänsklig behärskning, som
smidigt övervinner alla svårigheter, och
222
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
