- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjuguåttonde årgången. 1919 /
225

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - En finländsk vältalare. Av Odal Ottelin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

EN FINLÄNDSK VÄLTALARE

Av ODAL OTTELIN

I.

(LOTT en enda gång hade
jag lyckan att höra leo
mechelin. Det var i Uppsala
vid jubelfesten 1893. Han
hade kommit dit för att av filosofiska
fakulteten mottaga hedersdoktorns
lagerkrans. Vid den fest, som studentkåren
höll i Botaniska trädgården, var
Meche-lins tal en av glanspunkterna. Redan
vid första ögonblicket verkade han
imponerande: den ståtliga gestalten, det
nobla, behärskade ansiktet, den förnämt
värdiga hållningen, som man vore frestad
kalla furstlig, om inte det vore en
djupare karakteristik att säga, att den gav
det slående intrycket av ett lands främste
medborgare — och sä rösten, den
malm-rikt klingande rösten med den
uttrycksfulla diktionen i en vacker finsk
brytning. Många gånger under de år, som
gått sen dess, ha för mitt minne ljudit
de första ord, med vilka han vände sig
till sina åhörare, när den applådstorm,
som hälsade hans framträdande, tystnat:
Ȁrade medborgare och
medborgar-innor av Sveriges ädla folk!»

De äro så typiska för Mechelin,
dessa ord. För honom var det en
självklar sak, att i utvecklingsarbetet alla
skulle vara med. För honom var det
medborgerliga sinnelaget en etisk
fordran, som icke fick eftersättas. I den
15—Ord och Bild, 28:e årg.

medborgerliga pliktuppfyllelsens
hängivna utövning såg han vår tids adelskap.
»Medborgare och medborgarinnor» —
när han vid den akademiska
högtidsfesten i Uppsala hälsade sina åhörare
med det namnet, brukade han en
hederstitel, som han ansåg av alla kunna och
böra förvärvas.

Men där är ännu ett typiskt
Meche-linskt drag i hans hälsning: ordet »ädla».
Det var en av finheterna i hans
talarkonst att lyfta framställningen genom
höga ord men att kunna göra det utan
att det någonsin blev till fras eller gjorde
uttryckssättet högtravande. Hemligheten
låg i hans utomordentligt fina språkliga
takt. Men den låg också djupare: de
höga orden voro ej en stilistisk
prydnad, men stodo i intimaste samklang
med innehållet och med hans egen
personlighet. De voro självfallna uttryck
för inre realiteter. I snart sagt
vartenda tal jag läst av Mechelin har jag
mött ordet ädel. Men aldrig verkar det
slentrianmässigt eller slitet. Det är äkta.
Och hur lyfter det ej talet! Lyfter det
inte bara i exklusivt artistisk mening,
men rent etiskt. Och Mechelins tal
verka etiskt. Han för oss, åhörare eller
läsare av hans tal, till ett högre plan,
upp mot idealens rena luft. Hela hans
talarkonst präglas av detta. Ty han,

225

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:58:52 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1919/0257.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free