Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - En finländsk vältalare. Av Odal Ottelin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN FINLÄNDSK. VÄLTALARE
emellertid även han kunde känna med
brusande häftighet, framgår av vad
Warburg berättar i sin minnesruna över
Mechelin: »En gång i ett samtal på tu
man hand brast det ut med våldsamhet;
han gav luft åt sin sorg över att
Finlands ställning och olycka icke syntes
honom röna tillräckligt förstående i
Sverige. Det var något av en vulkans
utbrott.» Av detta eruptiva finner man
intet i dessa tal. Ingen vulkanisk eld,
men en klart brinnande och värmande
offerlåga.
Man kan inte bättre karakterisera
arten av Mechelins fosterlandskärlek än
genom att anföra hans egna ord till
Topelius på dennes sjuttioårsdag:
Och du har" tänkt stort om ditt folk och
dess framtid. Ej så, som ville du se detta folk
växa ut till en sådan maktens storhet, som
söker sin äras glans i krossande våld mot andra.
Nej, du vill se det stort i kärlek till sanning
och ljus, uti idoghet och försakelse, i trohet
mot furste och lag, stort i frihetens bruk till
framsteg i odling och rätt.
Samma frihet från patriotisk egoism
präglar också det tal han 1892 höll vid
Folkupplysningssällskapets sång- och
musikfest i Åbo. I tanken ser han framåt
mot de segrar och bragder, till vilka
fosterlandskärleken skall föra Finlands
folk — segrar och bragder, dem han
karakteriserar så:
Segrar," ja, men icke sådana segrar, som
innebära nederlag och förstörelse för andra >’
nej, våra segrar skola vara odlingsarbetets
segrar över kärrens frost och ödemarkens torf"
tighet, upplysningens och sedlighetens segrar
över mörker och råhet, där dessa ännu hålla
barn av vårt folk i sina bojor. Och våra
bragder skola ej tecknas med blodstänk på sköld,
de skola utföras i samhällslivets, i vetenskapens,
i konstens, i alla blida och ljusa makters tjänst.
Mechelin höll en gång ett tal för
värneplikten. Det var på
Konstnärsgillets årsfest 1899, och dagen var
Runebergsdagen, den 5 februari. Urtima landt-
dag hade samlats med anledning av
angreppet på finnarnas värnepliktslag.
Åtskilligt varslade om det tunga slag, som
tio dagar senare drabbade finnarna
genom februarimanifestet. I landtdagens
värnepliktsutskott var Mechelin
ordförande. Vid Konstnärsgillets fest hade
Edelfelt just hållit ett minnestal, som
han avslutat med Runebergs bekanta
ord »Än kommer dag, än är ej allt
förbi», varpå han uppläst en anonym dikt.
Omedelbart därefter begärde Mechelin
ordet för följande improvisation:
I en krets som denna böra väl rätteligen
blott de ha talan, som höra till konstens och
diktens representanter. Men vid åhörandet av
den dikt, som nu iust blev uppläst, upprann
hos värnepliktsutskottets ordförande en tanke,
åt vilken jag vill söka ge uttryck. Det är i
själva verket för värneplikten jag nu vill höja
mitt glas.
Värneplikten uppstod i förfluten tid såsom
en ädel, ja nödvändig grundsats. Då folk och
fosterland hotades av en väldig erövrare,
strävande att göra en hel världsdel sig underdånig,
— då fanns räddning endast i fast
sammanslutning av alla stridbara medborgare till
landets försvar och räddning. Då var allmän
värneplikt det system som måste träda fram
för de nationella samhällenas bevarande. Men
senare har denna idé urartat. Dess vidare
till-lämpning har gjort den till en oerhörd
koncentration av krafter för militaristisk
stormaktspolitik. Och en hejdlös tävlan i denna
riktning har alstrat det tryckande rustningssystem,
som i fredens namn och med fredsbevarandets
skylt bragt den civiliserade världen att digna
under krigsrustningens bördor.
Det är ej för denna värneplikt jag här vill
höja ett leve, nej, men för framtidens
värneplikt, som skall efterträda det nu rådande
systemet, när detta fallit för sina egna överdrifter.
Framtidens värneplikt skall vara plikten att
värna allt som är rätt och ädelt och godt i
mänskligt samfundsliv, — plikten att värna de
svaga, de fattiga, de lottlösa i deras strävan
efter en människovärdig existens, — plikten att
värna lag emot missbruk av makt, — att värna
det bästa arvet från förgången tid, idéernas
skatter, mot att grusas av vardagslivets
materiella ävlan, — plikten att skydda konstens,
vetenskapens, litteraturens frihet mot en trång-
229
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
