- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjuguåttonde årgången. 1919 /
236

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - En finländsk vältalare. Av Odal Ottelin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ODAL OTTELIN

friskhet. Så i följande användning av den
annars lätteligen nötta bilden om fanan:

Inskrifterna på vårt folks politiska fana
innehålla intet, intet, som gåve skäl till
misstankar mot våra strävandens mål. Ty det
väsentliga i dem lyder: aktning för lagen,
trohet mot monarken, arbete för landets väl.

Den fanan kan stundom varda sänkt på
halv stång, — men dess inskrift skall aldrig
utplånas.

Påfallande är den roll, som ljuset
spelar i Mechelins bildspråk. Från intet
område hämtar han sina bilder så ymnigt.
Ur mängden av fall må framhållas den
sällsynt vackra bilden om det kulturella
samarbetet mellan Finland och Sverige:

Idéer, sprungna ur samma rot, söka sig
väg över Bottenhavet och Ålands hav; än gå
de med morgonsolens strålar från öster till
väster och än komma de hit över med
aftonsolen, kanske oftare detta, ty då ha de hunnit
mogna med dagsljuset.

Man finner i dessa bilder ett drag
av det finnens natursinne, som fått den
konstnärliga fullkomningens uttryck hos
Runeberg och Juhani Aho. I Mechelins
tal skymtar man ej sällan den nordiska
naturen. Det är icke allenast bilder
som äro hämtade från den; även annars
manar han genom några ord fram en
natursyn eller naturstämning. Han ser
sitt land, där det »ligger slutet i vinterns
omfamning», och han ser det, då
»julisolen gjuter sina vänliga strålar» över
det. Helst ser han det »i sommarens
blida solljus». Sommarljuset skimrar
genom hans tal, i sorg och i glädje.

Det är inte bara finnens natursinne,
som låter solstrålar lysa i Mechelins tal.
Just när mörkret vilar tungt, skärpes
blicken för ljuset. Och liksom det långa
tunga mörkret kommit soldyrkans låga
att tändas i nordbons sinne, så blev
det för Mechelin och hans folk under
de tunga motgångarnas dagar ett inre
tvång att rikta blicken mot den strå-

lande symbolen för liv och sanning.
Solspelet i Mechelins tal vittnar om att
mörkret föll på, men vittnar också om
den aldrig släppta tron på att gryningen
skulle komma.

En enda gång i dessa tal inflickar
Mechelin en utformad episod. Det är
i talet vid Folkupplysningssällskapets
sång- och musikfest i Abo. Han
kommer där in på pliktuppfyllelsen, som han
kallar den främsta medborgerliga
dygden, och arbetets ära, som han betecknar
som våra dagars sanna adelsmärke. Han
framhåller, att envar, som dugligen
förrättar sitt kall, huru blygsamt detta än
må vara, även gör ett gagn åt
fäderneslandet, och han önskar att
»medvetandet härom skulle såsom en livande
morgonstråle tränga in till samhällets
djupaste led». Så fortsätter han:

Jag stannade en gång under en’resa långt
inne i landet vid ett litet nybyggeshemman.
Den åldrige ägaren, fårad av arbetets mödor,
visade mig sina odlade fält. »Har ni haft
tillfredsställande lön för ert hårda arbete?» sporde
jag honom. »Nå ja, det börjar att bära sig»,
svarade han. »Men ser ni, herre, jag tänker
också stundom, nu när jag blivit gammal, att
när jag gått hädan så finnes gården kvar till
nytta för andra, ja, jag tänker att kanske även
jag gjort litet gagn åt fosterlandet, då jag
förvandlat öde marker till åker och äng. Och då
är det ju mindre tungt att möta döden som
stundar.» Jag tryckte hans hand och blickade
länge i den gamles vänliga ögon.

Är det inte vackert, att den enda
episod, som Mechelin i dessa sina tal
förtäljer, är en hyllning åt det flärdlösa
arbete, som brutit bygd och odlat jord?
En hyllning åt de namnlösa, om vilka
Juhani Aho så vackert sagt, att deras
enda kapital var deras ungdomskraft,
deras händers arbete, men att med sådant
folks kapital ha Finlands ödemarker blivit
uppgräftade och förvandlade till åkrar.

236

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:57:02 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1919/0268.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free