Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Tre moderna skånska målare. Tora Holmström, Svante Bergh och Emil Olsson. Av Hakon Hedemann-Gade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HAKON HEDEMANN-GADE
tog upp hans smak för gamla halmtäckta
stugor men tappade bort det förnämligare:
hans förfinade färgsyn, som under en viss
period förlänat hans Skånedukar mycket
av det tidiga franska friluftsmåleriets charme.
Den skånska skolan har, stort sett, under
de sista 2 o åren gått här hemma och rört rundt
i samma allmänna byadamm, vars vatten
aldrig krusats av en vindfläkt från
kontinenten. Man har inte tagit minsta notis
om de oerhörda, tekniska landvinningar,
som exempelvis det franska måleriet gjort
under 1800-talets sista decennier. Sålunda
är den franska impressionismen alltjämt för
flertalet Skånemålare till sitt väsen
fullkomligt okänd, ehuru denna konströrelse väl
med ett visst fog kan betecknas som den
betydelsefullaste efter renässansen. De rent
konstnärliga värdena — framför allt
färgvärdena — ha så småningom fuskats undan.
Många Skånemålare nöja sig numera med den
slappaste naturavbildning, självupprepning
eller imitation och tro sig kunna rädda sin
konst med en handfull ofta omstuvad, halvt
sentimental naturpoesi. Det mesta som
visats på skånska konstutställningar under
senare år förtjänar inte namnet av måleri,
därtill är det i formellt-tekniskt avseende
alltför svagt. En bismak av instängd
unkenhet är lätt att konstatera.
Detta stadiga sjunkande av kvaliteten
beror naturligtvis framför allt därpå, att
konstnärerna i landet »söder om
landsvägen» allt för länge suttit stilla här hemma
och tittat på varandras dukar — med
beundran eller avund. Man ser t. ex.
tydligt nog, hur den gamle målarpoeten
Per Gummeson på ett skadligt sätt
verkat suggererande på vissa yngre talanger,
som saknat hans naturvuxna personlighet.
Provinskulturen kan ju annars vara en god
sak; men den behöver då och då för att
ej stelna i hemmagjord slentrian friskas upp
med nya intryck utifrån.
Det är just om ett par moderna skånska
målare, som tillfört provinsens konst starka,
främmande element, jag här skulle vilja
nämna några ord. Jag behöver väl
knappast förutskicka den anmärkningen, att
dessa ingalunda äro de första i Skånes
senare konstnärsgenerationer, som vågat sig
utanför hemlandets trånga horisont. Redan
på 70-talet kämpade sig den geniale
landskapsmålaren Carl Fredrik Hill på fransk
grund — tidigare än någon annan skan-
dinav — en väg fram till impressionismen;
men han själv blev svagsint, och hans
dukar råkade ut för det besynnerliga ödet
att bli liggande på en dammig vind i över
30 år. I början av 90-talet finna vi sedan
Justus Lundegård i bokstavlig mening
trampande i Hills fotspår, målande Hills
motiv kring Loingfloden i en kritigt ljus,
förtonad färg, säkerligen utan att ha en
aning om sin store föregångare. Den
franska tonen dunstade emellertid hastigt bort
för Lundegård efter hemkomsten, varför
han lika litet som Hill kan sägas ha
tillfört den skånska konsten några
kontinentala värden i dess mera kritiska växtperiod.
Snarare kunde man säga något sådant om
den 1911 avlidne Anders Trulson, en
virtuos men tämligen eklektisk begåvning,
som via Zahrtmann insupit en hel del
främmande färgteorier. Dock tror jag, att
hans samtida Ernst Norlinds insats efter
sekelskiftet med denna i Dachau utbildade,
dekorativt-lyriska stil, som han sedan så
att säga översatt på skånska, var den första
verkligt betydelsefulla hälsningen från en
främmande konstkultur. Mera betydelse för
den rent måleriska utvecklingen kommer
möjligen en annan av Skånes mest
särpräglade konstnärer, Johan Johansson, att få;
även han har hämtat näring ur modern
tysk (och fransk) konst, men som han först
vid krigsutbrottet kom att bosätta sig i
hemlandet, har hans breda, expressiva
måleri ännu icke hunnit bli uppskattat efter
förtjänst.
Här skall emellertid icke talas om
någon av de nämnda, var för sig
intresseväckande konstnärerna, då deras
produktion är alltför betydande för att behandlas
i en kort, samlande artikel. I stället ber
jag — efter denna vidlyftiga inledning —
att få rikta uppmärksamheten på tre mindre
kända skånska målare, vilka nyligen
anordnat en gemensam, retrospektiv utställning
i Lund. Ehuru ingen av dem kan kallas
modernist, äro de alla av en omisskännelig,
modern läggning och dela den unga
konstens intresse för figur- och porträttmåleriet
samt för de rent artistiska kvaliteterna.
Tora Holmström, Svante Bergh och
Emil Olssön tillhöra icke samma »årgång».
Intervaller på fem år ligga emellan dem och
medföra naturligtvis en bestämd gradation i
den konstnärliga mognaden. Men
bortsett härifrån äro alla tre kraftfulla färgbe-
254
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
