Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Tre moderna skånska målare. Tora Holmström, Svante Bergh och Emil Olsson. Av Hakon Hedemann-Gade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRE MODERNA SKÅNSKA MÅLARE
gåvningar av helt annan typ än de
konventionellt arbetande, exklusiva
skånemålarna. De ha släppt traditionen här hemma,
både den goda och den dåliga, och djärvt
tagit språnget ut i det fria. Härvid kan
man emellertid lätt märka en betydelsefull
skillnad. Medan Tora Holmström och
Svante Bergh så helt låtit sig lyftas av de
främmande vindarna, att man utan vidare
kan kalla deras konst respektive »tysk»
och »fransk», har Emil Olsson — trots all
påverkan utifrån — aldrig tappat bort sin
saftigt skånska naturell; efter hemkomsten
från det korta uppehållet i Frankrike har
hans konst kunnat växa till sig naturligt
som en grann planta i den feta
Söderslättsmyllan. De båda andra målarna ha liksom
ingen rot i hemlandets jord, de kunna inte
bidraga till den konstnärliga utläggningen
av begreppet »Skåne» —men Emil Olsson
har med sin frodiga, orädda kolorism visat
vägen till en ny Skånekonst.
Tora Holmströms konst är
obestridligen en av de mest egendomliga
företeelserna i skånskt måleri; av alla provinsens
målare av betydenhet är hon kanske rent
av den, som sticker bjärtast av mot de
övriga såväl genom uppfattning som
uttrycksmedel. Söker man efter paralleller i svensk
konst, kan man endast stanna vid hennes
kamrat under Dachau-tiden, Axel Törneman,
som har något av samma känsla för den
uttrycksfulla linjen, samma böjelse för
symbolism. Hos Törneman finns emellertid
betydligt mera onatur, sammanhängande
med intresset för halft sjukliga typer och
tillstånd. Tora Holmströms form synes
mig på en gång mera förfinad och mera
rent dekorativ.
Somliga klandra måhända Tora
Holmström för det litterära draget i hennes konst.
För mig må man emellertid gärna måla
litteratur — bara man gör det vackert 1
Och denna konstnärinna besitter verkligen
i sällspord grad det frälsande sinnet för stil.
Utvecklingen i de nyare porträtt- och
figurmålningarna är påtaglig. Lite var minns
väl — t. ex. från Baltiska utställningen —
konstnärinnans tidigare, tyskt fyrkantiga
manér med de stundom brutalt uppdrivna
färgerna, ansatta i stora rutor. Detta
tämligen mekaniska schackbrädsmanér har
efter hand mildrats; hela formen har blivit
friare och färgen mjukare nyanserad. I
några av de sista dukarna röjes en alldeles
ny utvecklingsfas, i det att den stegrade
användningen av vitt drivit fram en rent
freskartad karaktär. Enligt mitt förmenande
beteckna dessa halvt översinnliga
kompositioner ett artistiskt resultat av mycket
hög valör. Bilden av gossen, som lyssnar
till suset i en snäcka, är idémåleri utan
all tyngd — en vacker, för konstnärinnan
ovanligt vek konturlinje och några lätta
färgdrag i vitt, det är allt.
Även den, som reagerar mot en mural
behandling av oljefärgen, måste beundra
den säkra och ytterst sobra tekniken i Tora
Holmströms senare dukar, i hennes
raffinerade blomsterstycken och kraftigt tecknade
porträtt. Bland de sistnämnda skulle jag
särskilt vilja framhålla porträttet av Ester
Almqvist (»Skymning»). Det är ett
stilporträtt, som godt kunde tåla hänga på
musei-väggen — ett fullödigt verk av den enda
bland Skånes målare, som aldrig dyrkat
landskapet.
En fullständig motsats till Tora
Holmström är Svante Bergh, som inte har ett
spår av spekulativ läggning. Han söker
inte något innehåll av litterär eller
psykologisk art, han är inte heller vad man
menar med stilkonstnär. Han är bara målare
— men en ypperlig sådan!
Jag vet ingen målare i Skåne, som
producerar med sådan lätthet och elegans
som Svante Bergh. Hans ton är också
ljusare, mera fransk än de andras; bland
allt det melankoliskt-poetiska eller
sentimentala gråmåleriet här nere verka hans
dukar som ett okonstlat försvar för solljuset
och den naturliga gratien. Vid sin
hemkomst från Frankrike 1914 tycks han också
ha haft svårt att finna sig till rätta i den
skånska miljön. Utvecklingen stannade av,
hans färg bleknade bort som i tvinsot.
Först på allra sista tiden har hans palett åter
börjat blomstra med starka, livsvarma färger.
Svante Bergh är den födde
impressionisten. Motivet spelar för honom föga
roll — han målar lika gärna ett färglätt
landskap som ett blondt flickhuvud eller
några skära ärtblommor i en kruka. Det
är egentligen bara den koloristiska effekten,
färgens och ljusets momentana liv, som
intresserar honom. Hans förmåga att fånga
ett förbiglidande synintryck i några få,
hastiga penseldrag belyses ypperligt av det
vackra, här reproducerade
septemberlandskapet. Bilden består egentligen blott av
255
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
