Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Tre moderna skånska målare. Tora Holmström, Svante Bergh och Emil Olsson. Av Hakon Hedemann-Gade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HAKON HEDEMANN-GADE
septemberdag. oljemålning av svante bergh.
Tillhör direktör H. Gotthardt, Malmö.
några delikata, blekgröna och rödaktiga
toucher, men genom den känsligt träffade
nyansen ge ändå dessa summariska färgdrag,
som knappast täcka duken, hela
septemberdagens avklarade harmoni.
Något djupare personligt finner man
inte i Svante Berghs konst. Han målar
bara friskt undan, på instinkt, utan att
fundera varken över konstverkets formella
problem eller det egna själslivets gåtor.
Och hans sunda målarinstinkt leder honom
också i allmänhet rätt, särskilt då han
avhåller sig från det mera genomförande
arbetet och låter det stanna vid skissen.
I Svante Berghs rappa, virtuosa talang
ligger emellertid en frestelse att bliva
alltför lätt, vilket nog kan märkas på en och
annan av hans senare dukar. Säkerligen
är Malmöluften inte heller hälsosam för
detta blonda, franskfödda måleri; det tål
på sin höjd en lätt, dansk antoning (såsom
i bilden »I sandreveln» och det koloristiskt
soignerade porträttet av konstnären Karl
Enock Ohlsson, vilka dukar genom sin
enkla naturlighet visa tillbaka på de första
läroåren i Kunstnernes Studieskole). Malmö
har ju nog godt om konstutställningar, många
som kalla sig konstnärer och många som
köpa tavlor. Men någon verklig konstnärlig
kultur finner man knappast i Skånes största
stad. Allt vad man i världen rundt
omkring, t. ex. i det närliggande Köpenhamn,
tänkt och skapat inom konsten under detta
sekel, allt vad man lärt sig se av måleriska
värden — icke minst i naturen och hos de
gamla härliga mästarna — tycks ha gått den
skånska hamnstadens medvetande så godt
som spårlöst förbi. Det är alltså inte
underligt, om en målare med Svante Berghs
känslighet för miljön blir hämmad i sin
utveckling och ibland i desperation kan måla
ytliga ting, när han måste uppehålla sig
i en stad med en så förtvivlad brist på
konstnärliga incitament.
Den tredje och yngste av de i den nämnda
Lundautställningen deltagande konstnärerna,
Emil Olssön (f. 1890), kan med mera rätt
än de andra kallas Skånemålare, och det icke
blott på grund av sina motiv. Han har,
som jag redan antydt, förblivit skåning både
som människa och konstnär, oaktat han
rönt stark influens av utlandets konst. Ännu
256
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
