Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Tre moderna svenska humorister. Av Artur Möller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARTUR MÖLLER
hans generation tryckt sin prägel på. Man
bör kanske påminna sig att Georg
Lundström var född 1838, till hans
ungdomsintryck hörde Krimkriget, då han mötte
västmakternas förenade flottor i Östersjön,
till hans tidigare umgängesvänner en August
Blanche, en Emilie Flygare-Carlén.
Men med hela sin själs respektlösa
skepsis och temperamentsfulla humbugshat tog
han i sin Figaro ställning till den nya
tidens paroller. Ingenting i dess politiska
eller sociala liv fann honom ljum eller
likgiltig. Och på alla dessa fenomen och
personer hade han en annan synpunkt, ett
annat smeknamn än alla andra. Han mätte
med sina egna snabba och oväntade mått.
Ett par exempel. Det själsanalytiska
dramat blev, som redan tidigare den
psykologiska romanen, på modet med Ibsen.
Jörgen uttryckte sin tanke om saken:
Nej. Jag älskar sol, klarhet, reda och sanning,
Och i brist därpå: manliga äventyr eller stora
händelser. Eller det som bildar oss — vare sig till
tänkare eller världsmän Det älskar jag i
dikt-sanningsskildring eller på seen.
Vad som rör sig i gamla mamsellers eller
bond-byggmästares, lata småstadsfotografers och
frimic-kelsanlagda bondkaplaners själar, ger jag katten.
Jag har aldrig varit bondvän eller något slags
demokrat, ej heller dimmig tysk.
Man kom med någonting nytt som hette
idrotten. Och sportbladen idisslade Nyblaeus’
ord: Idrotten är vår tids ridderlighet.
Jörgen reagerade:
Herr G. Nyblaeus — jag gissar det är f. d.
översten — tycks illa ha fattat vad det är som gör
till riddersman eller ej, nu och fordom.
Då och fordom var den riddersman, som
skyddade kultur, lag och rätt, änkor, faderlösa och
fattiga. En ärlig brännvinsadvokat är mera
riddersman än den prisbelönte kypare eller
handelsbokhållare, som tagit Mälaren rundt en tiondedels
sekund före alla andra trilljannar och inte stängt
bondgrindar efter sig.
Ja. Skulle vår tids riddersmän således vara de
som äro dubbade i aktern med hasselkäppar på
av-lyftade grindar av missbelåtna hemmansägare?
Men det uppträdde fenomen inför vilka
Jörgens känslor måste bli av mera
sammansatt natur. Ett sådant var socialismen,
speciellt den yngre falangens. Mycket i
dessa unga herrars väsende bjöd honom
emot, deras hädarfasoner inte minst. »Finns
icke något högsta väsen är det ju löjligt
att häda det, och finnes det, är det ju i
hög grad oklokt.» Och medan en person
som Hinke Bergegren — som för ett tiotal
år sedan lät ganska mycket tala om sig —
kom från »vänster och vildaste demokrati
och anarkism» kom Jörgen från »höger och
den djäkligaste aristokrati och laglydnad».
Men det fanns samtidigt mycket hos
»unghinkarna» som tilltalade Jörgen. De
voro eldiga och hårfagra, på deras
sammankomster satt man inte och gäspade
utan hade nästan lika roligt som på ett
möte i frälsningsarmén, av vilken Jörgen
givit de mest entusiastiska och tändande
skildringar. Det var annat än att komma
upp på läktaren i den tråkiga
»bonddof-tande riksdagen, där till och med
dechargedebatten är sömnig och ögonen börja rinna
av höfeber».
Det allt försonande draget hos
ungsocialisterna var dock detta: de delade
hans oförsonliga hat mot militarismen,
allmänna värnplikten i » preusseriuniform ». Hos
Jötgen bottnade likvisst även detta i hans
individualism och intelligensaristokratiska
syn på världen. Var det inte en hädelse
mot all gudomlig och förnuftig
samhällsordning att tvångskasernera hans likar och
medsnillen tillsammans med snuskiga
bond-beväringar och låta dem »stå preusserslav»
inför osnutna löjtnantspojkar?
Vid ett tillfälle inträffade att en
underlöjtnant låtit underkasta en snustuggande
beväring en något hårdhändt behandling med
en nagelborste. Jörgen överraskade sina
läsare med att ta underlöjtnanten i försvar:
Vad skall man göra med en bonddräng som
tuggar snus? Jo borsta honom först och prygla
honom sedan. — Inte skall man borsta en dylik
gris med tandborste? Nej! Men en skoborste går
ej in, en nagelborste blir lagom. — Vad skall man
göra med honom, då han utan uppror deltagit i
Kungl. Maj:ts och Bondriksdagens rubbande av
samfundsordningen, ända dit att han bonddjärfts
tugga snus i led och bostad med riktiga människor?
Jo, borsta honom blodigt.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
