Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Tre moderna svenska humorister. Av Artur Möller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRE MODERNA SVENSKA HUMORISTER
T. o. m. på sin höga ålderdom behöll
Jörgen sitt sinnes spänstighet, sin hårda
och muntra syn på tingen, även om hans
elakhet fick en mera godmodig anstrykning.
»För mig har livet varit rikt på njutning,
arbete, seger», yttrade han till S. A. Hedin.
Och dock kunde man tycka, att han
skulle haft mera grund till bitterhet än de
flesta. Hans läsekrets smälte med åren
ihop till ett par tusen trogna beundrare,
men mera glödande har nog’ inte mången
haft. Hans främlingsskap i landet och den
nya tiden gjorde att han inte blev tagen
så på allvar som han skulle ha blivit det
i länder där personligheten har större
spelrum i det offentliga livet och man kan finna
poeter på taburetterna. Hur rätt och långt
han såg i många fall, t. ex. i sin kampanj
mot preusseriet, det ligger klart nog för
den som under världskriget iakttagit
stämningen inom svenska officerskretsar.
För den stora massan av en yngre
generation var han ett gammalt original som
hytte med paraplyn åt bilar och satte punkt
lite varstans i meningarna. Den vet föga
om, att Jörgens skrivsätt mer än någon
annans varit grundläggande för den
moderna kåsörstilen, ej heller att dessa många
skiljetecken aldrig ditsattes på en slump.
Jörgen skrev som han talade, han mumlade
satserna vid sitt skrivbord som för att
kontrollera att deras tonfall var fullt osökt.
Sålunda speglar hans ålderdoms stil icke
blott hans impulsiva, eldfulla själ, utan även
hans tilltagande astma.
ALBERT ENGSTRÖM.
Jörgen påpekade gärna att han på
mödernet hade romanskt och sydeuropeiskt
blod. Hos Albert Engström torde väl
knappt finnas en bloddroppe som inte är
svensk, jag höll på att skriva småländsk.
Han hör absolut till dem, i vilka en hel
nations typiska förtjänster och lyten blivit
förkroppsligade. Ej under att han inom
denna nation kommit i åtnjutande av en
popularitet, som ingen svensk
presshumorist — möjligen med undantag för Sigurd —
kunnat glädja sig åt under sin livstid.
Sigurd skriver som bestode riket av
prästdöttrar, Smålandspigor och patroner,
anmärkte Jörgen. Engströms galleri är visst
inte så starkt begränsat, men det hänför
sig till tre genuint nationella sfärer. Jag
kan inte påminna mig någon profil från
hans resor som etsat sig in i minnet eller
levat i hans framställning med ett sådant
liv som hans svenska landthandlare,
docenter eller skeppare.
Vid trettiofyra år började Albert
Engström utgiva sina memoarer. Man bör inte
låta skrämma sig av den krystade
inledningen med sin pretentiöst kvasifilosofiska
stil. Det är ju något som man börjat vänja
sig att få ta med på köpet, om man följt
Albert Engströms senare produktion.
»Mitt liv och leverne» är en
underhållande, raskt skriven och sakrik bok,
oumbärlig för den som vill finna de rotfibrer
av vilka strixhumoristens psyke innerst är
sammansnodd, för att tala i hans egen stil.
Redan vad han erinrar sig om sin
barndom i småländska skogsbygder är mycket
karakteristiskt. Det är minnen av djur,
somliga högst märkvärdiga — som malen,
som gick upp i land och tog får — och
av rysningen under de hemskt susande
talltopparna, då man skulle hämta mjölken
och visste att mördarna Hjert och Tektor
sluppit lösa. Man får ett ganska levande
intryck av hur rätt Heidenstam har:
Och den som lyss som liten slarv
till skogens dån, får annat arv
än den som födts vid en gata.
Ju mer han växer till i nåd och ålder,
ju mer ta pojkstrecken och framför allt
slagsmålen lejonparten av intresset — ett
intresse som aldrig förbleknat i Engströms
alstring. Kräftfångst vid bloss,
gäddsnärj-ning och — när han nödgas vara i
Norrköping för terminens skull — tjuvfiske i
Motala ström, utgjorde enligt hans egen
försäkran hans livs poesi. Dessa saker
skildrar han också alltjämt med en röst
som darrar till av djup avund och sympati.
Däremot äro barndomens och
studentårens förälskelser, som i mångas själar sätta
de djupaste märken och ensamma stå kvar
i en av livet osmutsad glans, för den
genuine svensken Engström endast »idiotisk
sentimentalitet». De exempel som anföras
är overkliga, man tror inte på dem.
Flickorna ha inga ansikten, och uppgiften om
deras senare öde — embonpoint och stor
barnskara — kommer igen väl ofta för att
verka spirituell.
Men i Norrköping målar Engström sin
första tavla, och gissa vad den föreställer;
263
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
