Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Tre moderna svenska humorister. Av Artur Möller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRE MODERNA SVENSKA HUMORISTER
HASSE ZETTERSTRÖM.
Hasse Z. är stockholmsbarnet bland
våra humorister. Om han inte emellanåt
själv påminde om det i sina berättelser, är
det fara värdt att man skulle glömma det.
Han har nämligen inte mycket av det,
som av gammal tradition uppfattats som
stockholmskt i lynne och livsuppfattning.
Han är inte impulsiv, högröstad, uppsluppen.
Han dunkar aldrig läsaren på axlarna eller
puffar honom kordialt i sidan: gamle
ra-vaillac!
Hans knappa, reserverade stil speglar
en stillsam, iakttagande och lite flegmatisk
natur. En man med ringa sinne för
fraser, otänkbar som festtalare, allt för
ironisk att lämpa sig som politiker. En mänska
som trivs i vardagskläder, ingen
ordensbroder och festprisse — som en av de
yppersta självdeklarationer skulle jag vilja
hänvisa till »öppet brev till en herre som
bjudit mig på middag». (»Hasse Z:s
julbok 1916»).
Det är ju möjligt, att tjugoåringen Hasse
Zetterström i dessa stycken tett sig något
olik fyrtioåringen. Med tanke på vad Jörgen
skrev om sin dåvarande adept — som en
dag i likhet med många andra klivit
uppför de fyra trapporna i Brunkebergs hotell,
med bröstet fyllt av debutantens bävan och
den begåvade ynglingens beundran för
Sveriges originellaste journalist — är jag böjd att
anta det. Själv berättar Hasse Z. i »Farbror
Teodor», hur den första vändpunkten i hans
liv inträffade i hans fjortonde år —
»vändpunkten låg på den lilla vackra Mariagatan
på Söder». Dittills hade han varit ett
dygdemönster, hatad och föraktad av sina
jämnåriga kamrater. Då mötte honom på
trottoaren en pojke, som han varken förr
eller senare sett, »stannade, såg mig i
ansiktet och sade:
— Det är ju du som är en ängel!
Därpå tog han mig i kragen med bägge
händerna och gav mig en dansk skalle så
att näsan sprang i blod och blev sned,
vilket den varit allt sedan.»
Detta argument övertygade
trettonår-ingen att det inte gick an för en pojke
att vara ett dygdemönster, och redan
påföljande dag bar denna omvändelse frukt
i ett sinnrikt skoj med en gammal
portvakt . . .
* +
Utvecklingen från det okynniga och
respektlösa unga »medsnille», som i Figaro
skrev de uppseendeväckande avslöjandena
från livet vid Göta garde, med front mot
allmänna värnplikten — kanske skulle det
inte vara bortkastat att samla och ge ut
dem anno 1919? — och till den Hasse Z.
som skriver så visa och blida humoresker
om barn och djur, har säkerligen förgått
långsammare och mera psykologiskt.
Utvecklingen ja — vars komplement,
eller ska vi kalla det dess negativa sida —
är avvecklingen. Vad Hasse Z. avvecklat
är inte så litet. Att börja med de alltför
starka intrycken från mästaren Jörgen —
påtagligt skönjbara i stilen, som i ett par
av de första böckerna (t. ex. »Sju hönor
och en tupp») smakar starkt av imitation.
Här kan vara platsen att dröja några
minuter vid det, som bäst karakteriserar
en författare: hans skrivsätt. »Stil är för
en konstnär detsamma som kungligt blod
i familjer», som C. A. Ehrensvärd skrev.
Jörgens stil var det naturliga uttrycket
för hans sprudlande och hetlevrade
temperament, för hans egensinne, hans bizarra
syn på saker och ting. Den passade för en
eruptiv personlighet som hans — inte för
en natur med lägre blodtryck, kyligare och
mera skeptiskt leende. Flera av de
substantiv och adjektiv, som Jörgen med
förkärlek använde, de invektiv och
ordtravestier han så ymnigt skapade, ha heller
aldrig i någon annans mun fått den rätta
klangen . . .
Hasse Z:s stil, som den framträder
mognad och utkristalliserad i hans
mannaårs berättelser och krönikor, är av en helt
annan art. Den gestikulerar inte, slår inte
näven i bordet, använder så godt som aldrig
ett utropstecken. Den förivrar sig inte,
men när den plötsligt gör en tvär, oväntad
vändning, fördubblas den komiska effekten
— genom det torra, lugna tonfallet. Den
rör sig nästan uteslutande med de korta,
klara perioder, som anstå vårt språk och
våra anor. Endast på ett ställe i Hasse
Z:s skrifter minns jag mig ha påträffat det
från Tyskland införda, ologiska, olidliga
bruket att låta adjektiv eller adverbial
anföra satserna av typen: Vita summo
svanarna, lummiga stodo träden.
Hasse Z:s stil är förnäm genom sin
sobra enkelhet. I fråga om naturligt
tonfall torde han på sin höjd ha två eller tre
267
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
