Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Svenska romaner och noveller. Av Sverker Ek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVERKER EK
annan religionsstiftare skapat av intet, och
man har också försökt uppvisa hans
religionshistoriska föregångare. Söderberg är
med förtjusning inne på denna väg, men
han drar därav den konsekvensen att
utvecklingen bara gått bakåt genom Moses.
Den religion han lånat ifrån har stått högre,
och han har blott varit en barbar, som
förfuskat det kulturarv han velat
tillvarataga. Resultatet av Söderbergs undersökning
blir följande: »Moses har ingalunda, som
Nathan Söderblom menar, tagit ett
gammalt bergtroll och av honom gjort den
israelitiske nationalgud som sedan genom
profeterna blev världsguden. Han har
tvärtom tagit den mest universella guden
som fanns inom hans räckvidd, den
forn-semitiske månguden, trängt in honom i
nationalgudens trånga skal — stoppat ner
honom i en låda, kan man nästan säga —
och gjort honom till demonernas like.»
Litterärt nöjer han sig icke med denna
kontrastering utan söker en ändå
verkningsfullare. Han antager, att Moses i sin
ungdom uppfostrats i ett egyptiskt
prästkollegium och där invigts i esoteristiska
spekulationer, som han ej alls förstått. Ur dessa
förutsättningar skapar han följande
gubb-porträtt: »Och nu, då han var gammal och
vis och själv hade skådat Jahve och sett
hans stora och förskräckliga gärningar,
tänkte han med löje och förakt på sin
ungdoms ömkliga gud, som ingen
någonsin hade sett och som icke ens hade dräpt
en hund.» Det är lätt att se vem som
Söderberg skänker sitt löje och förakt, och
att han här flätat ett ris, som når mycket
längre än till Moses. Det är människans
oföränderliga oförmåga att också i andliga
ting hålla sig utanför det handgripliga som
han beler, och det är väl för att han
betraktar all religiositet som ett återfall i
primitivitet, som han ej kan upptäcka något
som helst av förnyelse hos Moses. För
min del tror jag att en människa, som
förmår omsätta en idé i handling, alltid måste
offra något av dess finaste innehåll. Det
är orättvist att döma en Henrik V, därför
att han ej är lika obunden av hänsyn som
en prins Harry.
Söderbergs märkvärdiga underskattning
av en man, som så kraftigt ingripit i ett helt
folks öde som Moses, hämnar sig såtillvida
som han aldrig får ett psykologiskt grepp på
honom. I den inledningshistoria »I Österland
i fjärran tid», där han lämnar sin version av
Mosessagorna, går profeten ständigt omkring
med betäckt ansikte. Vi få höra en hel del
om gudamasken, som enligt Söderberg bör
varit behornad, men någon verklig
demaskering sker aldrig. Åtskilliga av hans
gärningar få en mer eller mindre sinnrik
förklaring eller bortforklaring, varvid den
mest sensationella — krutteorin — särskilt
mot slutet utnyttjas flitigast. Annars är det
en mycket underhållande »österländsk
berättelse» i samma genre som Voltaires
filosofiska contes.
Söderberg är en för god
historieberättare för att alldeles tappa bort sig i
rationalistiska förklaringar utan behåller
åtminstone i Sinaiberättelserna ett rätt starkt
episkt element. Flera bifigurer, särskilt
Josua och Aron, få en ondskefull påtaglighet,
som är mycket kostlig. Genom ett
skickligt användande av en rad bibliska
kärn-uttryck hålles språktonen uppe vid en viss
högtidlighet, men den får en kittlande
brytning av små erotiska pikanterier och några
få rent parodiska inslag.
Denna historia föreställes ha upplästs
av Markel för ett par gamla vänner, revisor
Birck och doktor Glas, varefter en
diskussion följer, som ger Markel tillfälle
framlägga ett försvar för sin framställning. Då
de tre herrarna endast skiljas åt genom
olika kunnighet i biblisk historia, kan
ingen verklig principdiskussion uppstå, utan
vännernas frågor ha endast till uppgift att
låta Markel ta upp olika detaljspörsmål.
Än mindre låter Markel störa sig av en
gammal hetlevrad major, som en tid låtsas
försvara den traditionella uppfattningen, fast
han just ej kommer längre än till att
förklara Moses vara »en satans karl». Under
ett litet intermesso för supén för Markels
mycket köttsliga ungkarlsvärdinna ordet och
framkallar därvid ett litet divertissement i
den lärda diskussionen. Genom att låta
dialogformen få en rent artistisk betydelse
kan Söderberg i den gömma undan en nog
så målmedveten framställning av Markel,
där de viktigaste detaljfrågorna belysas en
efter en för att till slut samlas upp till en
helhetsuppfattning. Smärre spörsmål ha
däremot sparats till en serie Upplysningar,
som meddelas sist.
Den eleganta dispositionen erinrar som
man finner om Anatole France’s Sur la
pierre blanche, och denna bok har tydligen
272
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
