Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Svenska romaner och noveller. Av Sverker Ek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSKA ROMANER OCH NOVELLER
varit det medvetna artistiska mönstret.
Givetvis tål inte innehållet att jämföras med
Frances grundlärda gedigenhet, och mot
den spirituella konversationen hos honom
verkar samtalet hos Markel inte bara
halv-bildat utan också småstadsmässigt.
Jämförelsen understryker hur mycket mer
imponerande den Söderbergska rationalismen
skulle verkat, ifall den underbyggts av en
gedignare och djupare beläsenhet. Som
det nu är, kan man aldrig glömma den
ensidiga problemställningen, även om man
villigt medger att just den konsekventa
ensidigheten ställer frågan på sin spets och
därigenom verkar tankeväckande. Det
intellektuella intrycket stimuleras också
genom den logiskt renodlade stilen, som
alldeles särskilt kommer till sin rätt i denna
halvt vetenskapliga framställning. Den
begränsning, som mänskligt och intellektuellt
binder Söderberg, utvecklas här till
mästerskap. Jahves eld är en utsökt bok, men
den är inte tung.
Liksom Söderberg är Hjalmar Bergman
en betydande intelligens och en verklig
konstnär. Hans form är allt annat än
genomskinlig men i sin fantastiska oberäknelighet
mera vidtspännande. Hans livssyn är rent
fatalistisk och djupt tungsint. Det finns
ingen gräns för de olyckor och lidanden
Hjalmar Bergman kan låta gå ut över sina
människor, men de resa sig knappast till
motstånd och verka därför ofta enbart
marionetter ledda av ett blindt och
obevekligt öde. Den ödesstämning som behärskar
boken verkar som en sugande virvel, som
rycker alla med sig i rasande fart.
Sceneriet växlar ständigt men är blott ett rörligt
skuggspel. Man lämnas så fullständigt utan
hållpunkter för minnet, att det är svårt att
riktigt passa ihop början och slutet av hans
böcker. Delvis beror detta dock därpå,
att Bergman liksom besätter en med
stundens intryck. Etsande detaljer tränga sig
på en, men just som man tror sig fånga
deras innebörd glida de ifrån en. Dessa
ständigt gäckade förväntningar öka kanske
till en början spänningen men sluta med
att trötta. Man kan inte förneka, att denna
intelligenta fantasilek i längden verkar
meningslös, även om man samtidigt måste
beundra den därför att den är fri och
oberoende utan gräns.
Kanske har Bergman aldrig så helt gett
sig hän åt en fatalistisk tankegång som i
En döds memoarer. På dess slutsidor
utsäges satt människan varken med tanke eller
vilja kan ändra det oföränderliga». »Och»,
tillägges det, »däri består vår makt och
vår trygghet, att vi äro maktlösa.» Första
kapitlet äger som motto de
gammaltestamentliga orden om Gud som hämnare intill
tredje och fjärde led, och det upprullar
på trettiotre sidor med mästerlig
förkortning en hel gammal släktkrönika full av
mord, misslyckade förhoppningar, svikna
löften och egendomliga gå-igen-motiv. Den
egentliga historien handlar sedan om de
sista ättlingarna av denna släkt, en far och
son. Gränserna för deras verksamhet äro
bestämda av det föregående. Fadern äger
som uppfinnare ett medel till framgång,
men han blir ständigt samvetslöst
exploaterad och därför sviken i sin enda strävan,
den att återvinna fadernegården. Sonen
har däremot ingen som helst strävan. Han
rör sig som en tom skugga till den grad,
att man till slut ej kan finna honom
verkligare än den döde faderns skugga, som i
olika förklädnader följt honom. På slutsidan
säger också skuggan till honom: »Har du
ännu icke förstått, att du och jag icke äro
av denna världen?» men förklaringen tycks
ligga i fortsättningen: »Alla äro icke levande,
som leva: ej heller är döden en port, som
öppnas endast åt ett håll».
Människans uppgift är alltså att
upptäcka sin egen intighet och att vinna sitt
liv genom att uppgiva det. Den som
aldrig satt in sitt liv har ingenting att
bortgiva, och därför äger sonens historia föga
intresse. Det är ingenting annat än en
andligen döds memoarer. Annorlunda är
det med fadern; han har verkligen kämpat
för ett livsmål, och hans kamp blir inte
mindre därför att det antydes att målet
till en viss grad var ett surrogat för en
som ej funnit ett verkligt. Just därför att
han genomskådade sitt livs brist på
verkligt innehåll, kan han aldrig trots sin stora
andliga energi ta ledningen av sitt öde i
egna händer, och man får därför en
olycksalig känsla av att han själv trampar rundt,
samtidigt som han är en lekboll i ödets
händer. Man uppger tron på honom långt
innan han får sluta, men dessförinnan har
han dock många gånger betvingat en genom
sin intensitet och sina spontana
viljeyttringar. Som liv söker liv finns det rundt ikring
18—Ord och Bild, 28:t årg.
273
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
