Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Svenska romaner och noveller. Av Sverker Ek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVERKER EK
honom ett myller av kämpande människor,
liksom sonen får ett myller av mumier
ikring sig.
Kanske ger Bergman sitt allra bästa i
dessa bifigurer kring fadern. Hans finaste
konst ligger nämligen i den raska
konturteckningen. Han har så väl smält hela
den föregående naturalistiska tekniken, att
han redan i antydningen ger färdiga
porträtt. Verkligt oförglömmeligt är porträttet
av Hedda, faderns förra älskarinna, som
på gamla dagar sköter hans hus som
tjänarinna. Hon uttrycker bokens livsvishet
med ett ständigt återkommande slagord,
»det reducerar vi», men detta innebär för
henne kvinnlig självuppoffring av allt för
den hon håller kär. Livet kan inte nå
henne, ty hon begär intet av det utan
sliter bara ut sig Sin stora stund har hon,
när hon blir beskylld för stöld. Ett
ögonblick tycker hon att mannen kunde tro
henne, men så säger hon:
»Inte vet jag, att jag haft en annan
lön eller tack för vad jag slitit än den,
att han har trott mig. Och den har jag
varit nöjd med». — Slutligen säger hon, i
det hon lyfter huvudet och sluter ena ögat
för att bättre träda garnet på nålen: »Men
det blir väl att reducera det med.»
Hon är åter inne i sitt arbete och kan
då ståndaktigt återvända till sin gamla
formel. Man kan säga att en sådan sida
bättre förklarar bokens syfte än berättelsen
i sin helhet, men det finns flera sådana
sidor av samma djup och intensitet, fast
med grepp på helt andra livsöden.
I viss mening har Bergman gett mera
livsskildring i sin bok än tidigare. Han
har åtminstone ej enbart dröjt uppe i
Bergslagen: vissa delar handla i Amerika och
hela slutpartiet i Hamburg. Han har också
ryckt närmare sin egen tid. Sluthändelsen
säges inträffa 31 mars 1913. Det är året
innan världskriget, och det är den
generation, som skall träda in i det, som han
skildrat som mumier. Denna förfärliga
katastrof ger en bister bekräftelse på Bergmans
svartsyn, och den visar också hur tidsbunden
hans diktning är. Denna luftiga, vid
ingenting dröjande, alltid föränderliga berättelse,
som ständigt låter nya människor slukas
av ett mörker, som rymmer ett
outgrundligt öde, ger samma livsbild som vi
dagligen få i tidningarna. Men om detta är
dagens konst, tycks den ha tömt alla för-
nyelsemöjligheter. Det skal av liv den
arbetar med är så tunt att varje utveckling
i denna riktning måste medföra en
bristning, och då stå vi inför den stora
tomheten. Hjalmar Bergmans konst rymmer
därför inte något löfte om morgondagen,
och detta är dess stora begränsning. Dess
stora, dess verkliga förtjänst är däremot,
att den med sällsynt intensitet speglar
dagens livsbild.
Waldemar Swahns
Windelcrantzhisto-rier voro otänkbara utan att Hjalmar
Bergman gått fore med sina Bergslagshistorier,
men de verka mycket mer föråldrade och
måste därför betecknas som
nittiotalsefter-klang. Den sista volymen Herr
Windel-crantz’ sällsamma resa innehåller historier
från två århundraden och ger därigenom ett
tvärsnitt av den sorglustiga släktens öden.
I en av de sista historierna meddelas,
att en stamfader från Karl XII:s dagar fått
följande förutsägelse: s-Så mycken framgång
skall tilldelas din säd, att den slutligen
icke skall äga kraft att längta efter något.
Kronor och vapen skola hölja edra
grifte-rum, men ledsnaden skall där stå
evighets-vakt. » Spådomen tycks ha gått i
uppfyllelse hastigare än det från början menats,
ty ingen som framföres i boken visar någon
förmåga att längta efter något verkligt. Alla
äro bundna vid samma tomma skenliv, ingen
kan uträtta något, och därför gapar också
ensamhetens tomma tristess rundt ikring dem.
Alla dessa kammarherrar och landtjunkare
verka gengångare och spöken, och det slår en
unken doft upp ur dessa historier, som
minner om torkade rosenblad i en
potpurri-kruka. Även de gestalter som föreställas
uppträda i vår tid ha intet med samtiden
att göra, och man vägrar att tro att de
övriga ha verklig hemortsrätt i det förgångna.
Författarens skildringskonst är
genomgående pastichartad. Ofta rör han sig —
utan någon större stilistisk skicklighet —
med gammaldags dagboks- och brevstil, men
också annars är allt eftergjort. Hans
noveller utforma sig aldrig till verklig
livsskildring utan stanna som situatiönsmålning
eller porträttskisser. Enstaka gånger —
särskilt i de skisser som med avsikt placerats
först och sist — kan man upptäcka vissa
älskvärda drag, som minna en om något
blåögt och trohjärtat, och man kan tänka på
gamla pasteller, men i allmänhet finner man
274
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
