Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Svenska romaner och noveller. Av Sverker Ek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSKA ROMANER OCH NOVELLER
över hans karaktär. Han tänker först bli
musiker och avstänger sig från alla för att
få några kompositioner färdiga. På en dag
får han emellertid avslag från tre
förläggare, och den dagen börjar kvinnan spela
en roll i hans liv. På hemresan fäster han
sig vid en allvarlig flickprofil i kupén, och
vid hemkomsten upptäcker han att flickorna
Dayot — där finnes också en yngre syster,
som försvinner något hastigt ur berättelsen
— tagit mycket större plats i hans liv än
han anat. Han spelar för dem, och de
öppna för honom sina små svekfria
systerhjärtan. Så finner han att motgången
öppnat hans ögon för livsvärden som han inte
anat, och ur denna upptäckt växer hans
kärlek till Ann. De små enkla uttryck
den tar sig hos honom och henne målas
med den enklaste sanning, utan att Haugard
alls behöver tillgripa sensualismens grova
färgläggning. Hos Bo Arndt paras
emellertid ömhetsbehovet med en viss frusen
misstänksamhet, och när svårigheter uppstå drar
han sig undan av fruktan att han annars
skulle överges.
Den flickprofil Bo Arndt sett i
järnvägskupén tillhörde en lungsjuk, som bar
namnet Virginia Demel. Hennes livshistoria
berättas i en särskild avdelning, och kanske
växer denna episod ut till bokens
märkligaste parti. Uppvuxen i en tom lyxmiljö,
som ej gav henne tillfälle att uppodla ett
enda intresse, står hon oförberedt inför
fattigdom och finner sig endast motvilligt i
arbete. Hon får emellertid pröva på både
försakelse och nöd, och snart är hennes
in-dolens bruten, och hon upptäcker att det
hårda arbetet ger varje hennes dag ett
visserligen dyrköpt innehåll. Hennes
konstitution tål dock ej det alltför bråda
omslaget, och hon angripes av tuberkulos. Den
dag Bo Arndt observerar henne i kupén har
hon dödsdömts av läkare. Den äntligen
väckta livsviljan vill dock icke ge med sig
utan flammar ständigt opp med den för
en lungsjuk egendomliga glöden. Under
sina sista dagar möter hon Bo Arndt, som
flyttat till samma gård som hon, och under
några samtal och en längre promenad får
hon uttrycka sin nyförvärvade tro att glädjen
är en plikt och också sin sista bristande
illusion om kärleken till en man.
Bo Arndt har vid denna tid ryckts
med av en spekulationssvindel, som hans
inre stämma förgäves avrådt honom från.
Framgången, som ett ögonblick vinkat,
följes av ett brådt omslag. Då söker han
under inflytande av den lungsjukas rörande
livsvilja ånyo stöd i sin ungdomskärlek.
Som han och Ann Dayot mötas slutar
boken i en förvissning om att hur kort
mötet än kan bli, skall det överskygga bägge
deras liv. In i det sista vågar alltså inte
Bo Arndt göra någon verklig insats, och
detta sänker honom — den intellektuellt
mest begåvade — under flickorna, som
oreserverat ge sig helt. Det livsallvar Joel
Haugard över allt söker, blir för den
manliga partens del mera stämningselement än
sträng upplevelse, och detta röjer nog det
ungdomliga i problemställningen.
Det hela är berättat i en mycket enkel
stil, som kan verka litet stel men som
egentligen är mycket väl behärskad, därför att
varje uttrycksfullt ord valts med stor
urskiljning, nästan med ömhet. En och
annan av Ann Dayots repliker verka alltför
välövertänkta och mogna, men det är väl ej
första gången en ung flicka talar som en
dagbok. Yttre beskrivningar förekomma
mycket sällan och inskränka sig då till
idel väsentligheter. Naturen spelar mycket
ofta in genom sin stämning, aldrig genom
sina detaljer. Man skulle knappt veta att
händelsen spelade i Sverige, om icke
Stockholm nämndes då och då. Kompositionen
är enkel och medveten. När man läser
episoden om Virginia Demel får man
intryck av en fristående novell, men hade
den varit borta, hade det sista mötet
mellan de älskande aldrig kunnat få den nya
stämning av prövat och genomlidet, som
den ändå äger. Hela denna tro på
fjärr-verkan mellan människor liksom den
kompositionella insättningen erinrar slående om
Antoinette-episoden i Jean Christophe, och
här har man tydligen en av bokens
förebilder. Den röjer för övrigt genomgående
fransk skolning. Om man så vill kan man
räkna Virginiaepisoden som det mest
löftesrika i boken. Bo Arndt är väl en sorts
självporträtt, men Virginia har setts på
avstånd och ändå förståtts helt. Det är denna
större sorts människoskildring man hoppas
återfinna i Joel Haugards kommande böcker,
om vilka man har rätt hysa stora
förväntningar.
Efter denna långa revy är det mig ett
behov att blicka tillbaka ett ögonblick och
279
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
