Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Verner von Heidenstam. Till sextioårsdagen den 6 juli. Av Olle Holmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VERNER VON HEIDENSTAM
vad är syntesen av ungdomsårens
»njutning» och mandomens »lidande»? Svaret
skulle bli »resignation», och empirikern
måste bekräfta, att det är denna
stämning som uppbär Nya dikter och därmed
samtida verk. Klarnad ro, hög
skepticism och stilla visdom, det är
kännetecknen. Det talas inte längre om
individens storhet och ära, utan om hans
förintelse. »Bränn till stoft vår
människohamn!» är temat. Denna
förgängelseträngtan är dock en ättling i rak linje
av personlighetskulten under den
Heiden-stamska diktens andra period. Det gällde
där att vid hård eld bränna bort allt
det tillfälliga i människan, allt smått,
oväsentligt, jordiskt, allt det likgiltiga
slagg som hindrade det goda, det ädla
och det stora att synas, verka och bli
ihågkommet. Men vad är oväsentligt
och tillfälligt? Är det endast vår
njutningslust, vår fåfänga, vår kärlek, våra
band till maka, vänner, släkt och
fosterland? Vidga endast synvinkeln några
grader, förstärk elden, och till det
oväsentliga slagget skall också höra hela vår
existens, ja vår varelse. Den linje, som
förut bundit samman Vallfartoch
Vandringsår med Dikter, fortsätter så till Nya
dikter. Ingen svensk dikt har mera
bokstavligen sett sin värld sub specie
æter-nitatis än denna. Dess höga universella
andakt kan inte skönare uttryckas än så,
som har skett i den underbara kosmiska
visionen »Om tusen år»:
En dallring i en fjärran rymd, ett minne
av gården som sken fram bland höga träd.
Vad hette jag? Vem var jag? Varför grät jag?
Förgätit har jag allt, och som en stormsång
allt brusar bort bland världarna som rulla.
»Två ting fylla själen med städse ny
och alltjämt växande beundran och
vördnad, ju oftare och enträgnare tanken
sysslar därmed », lyder ett känt ord av Kant,
»stjärnhimlen över mig och den
moraliska lagen inom mig». Också Heiden-
stam har tjusats av samvetslagens
omutliga bud i dess strid mot bekvämlighetens
lockelser, nu är han över denna liksom
över alla konflikter, och endast ett ting
väcker numera hans beundran. Det är
stjärnevalvet. Ett stort antal av Nya
dikter sluta med att i en eller annan
form hänvisa på detta. I denna ljusa
oändlighet, högt ovan det jordiskas
problemer och ting, har Heidenstam funnit
symbolen för sitt senaste diktarskede,
som uppsamlat och utjämnat de
föregåendes tendenser.
Allt förklaras där och allt försonas,
och din ungdoms riken hägra åter,
strödda än med ljus och morgondagg.
II.
Men det vore orätt att för
utvecklingen glömma konstansen, framförallt
där den dock varit så fast som hos
Heidenstam. Intrycket av enhet har man
starkast vid jämförelse mellan de
teoretiska uppsatserna från olika tider, men
också i det rent fiktiva finnas drag, som
ständigt komma igen, tänkesätt och
symboler, som diktaren aldrig övergivit.
Någon av de i 1800-talets
litteraturhistoria välkända stora omvändelserna
har Heidenstam inte genomgått.
Sinnelag och sinnebilder ha växlat, delvis
mycket starkt, men mannen därbakom
har varit en, verket blir också ett. Konsten
har för Heidenstam alltid uttryckt samma
problem, om ock olika lösningar därav
försökts. Inget tankeproblem, men ett
livsproblem — vilket, skola följande
rader söka i största allmänhet ånge.
Heidenstam uttalar i den snillrika
estetiska avhandlingen Inbillningens logik
sitt förakt för dem, som använda »en
sinnebild utan kärna». Där inte också
inbillningen är »naturalistisk» eller
»logisk», d. v. s. motsvarar verkliga inre
erfarenheter hos diktaren, vidtar »de
293
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
