Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Verner von Heidenstam. Till sextioårsdagen den 6 juli. Av Olle Holmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OLLE HOLMBERG
formella charlatanerierna», sådan är
Heidenstams tes. Man kan alltså lita på
att i hans egna symboler finna den
»verklighetstrohet mot egna
föreställningar» som gör att de alla kunna
brukas som dokument om vad deras
skapare själv har velat och känt. Att
utan vidare identifiera en diktare med
hans diktade verk kan visserligen vara
en banal metod, och det är naturligtvis
inte direkt den som Heidenstam i
Inbillningens logik velat plädera för, men
utan att i viss mån företa denna
identifikation skall man dock förgäves pröva
på att förstå Heidenstams dikt.
Det gemensamma för Heidenstams
figurer är, att de alla äro om icke
egentligen tragiska så dock i någon form
av disharmoni med sig själva och sin
värld. Han har aldrig diktat om en
konstnär, som i glädje hembär sitt folks
välförtjänta hyllning, aldrig om den
patri-arkaliska familjero, som den germanska
litteraturen så ofta vändt sig kring, aldrig
om en segrande konung i spetsen för sin
här. I Karolinerna finns inget Narva,
men väl ett Poltava, i hela Heidenstams
diktning talas det om många stolt burna
nederlag, men sällan om några segrar.
Hans diktfigurer äro sådana, som alla
på något sätt flytt eller stridit mot
samtid och samhälle. De äro ett av de tre:
resenärer, krigare eller klosterfolk.
Resenären, det är vallfartsårens
Heidenstam, som först i rummet, snart med
Hans Alienus också i tiden flyr det
närvarande. Krigare med svärd eller ord
äro Karl XII och Birgitta, representanterna
för Heidenstams andra period. Birgitta
får emellertid sitt kloster stadfäst av
påven, därmed är övergången till det
tredje skedet symboliserat,
klostermänniskornas, vilkas stilla andakt tolkas i
Nya dikter.
Där är klostret, som du söker,
och det tysta klosterfolket.
O, hur heligt där i sitt vita dok
bröder och systrar stilla bo!
I Bjälboarvet, det sista och rikaste
av Heidenstams större prosaverk, har
han liksom hållit revy med alla de
föregående stadier, han på sin väg passerat.
Valdemar, den ljuse äventyraren, är hans
ungdoms bild eller vrångbild, en både
öm och sträng teckning av Hans
Alienus-lynnet, Magnus, den mörke krigaren, är
som en gestalt ur Karolinerna, men den
som helt har Heidenstams hjärta i det
skede, då boken författades, är Jutta,
jungfrun, som i klostrets resignerade ro
finner lisa för sin smärta och ett hem
för sin längtan. Ar inte också Folke
Filbyter, när hans vandring nått sitt
slut och hans misströstan fullbordats,
lik en hednisk klostereremit, fjärran från
allt världsligt larm?
Det kan med en viss rätt sägas, att
Heidenstam i en central dikt, tryckt både
i Hans Alienus och Dikter, förenat de
tre karaktärerna i en gestalt. Det är
Pilgrimens julsång, där Hans Alienus,
stridsmannen mot sin samtid, under sin
musselprydda pilgrimskåpa förenat också
resenärens och klosterbroderns skepnader.
Nästan helt utan symbolisk omklädnad
har Heidenstam här förtalt sin känsla av
att vara fjärran från och fientlig mot
verkligheten, en tolk av de inbillningens
chimärer, som i världens ögon måste te
sig som skuggor. Det är om dessa skuggor
han talar:
Sund och levande
gick jag dem nära,
log och snyftade samman med dem.
Följde dem bävande,
fick dem kära,
sökte i skuggornas hem ett hem.
Rundt mig hälsa de unga fritt
andra vaknande tider.
Främmande står jag i deras midt.
Som en vålnad jag skrider.
Dagens krigande
. skara spänner
294
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
