- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjuguåttonde årgången. 1919 /
296

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Verner von Heidenstam. Till sextioårsdagen den 6 juli. Av Olle Holmberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

OLLE HOLMBERG

feber bultande puls i sin diktning, om
inte för att vinna lösning åt ett eget
problem, objektivitet at ett eget kval.
Detta problem, som i Spåmannen
symboliserats i orden Eros-Apollon, i andra
verk med andra termer, kan i sin mest
allmänna fattning sägas uttrycka
motsättningen mellan verkligheten och
konsten. Att Heidenstam så ständigt och
lidelsefullt gestaltat denna brytning, det
innebär, att konstnärsskapet inte för
honom själv varit någon lätt och
gemytlig förströelse. Att helt gå upp i
diktar-kallet har för honom inneburit att ställa
sig i motsats till den nöjda och
harmlösa världsligheten, att avklippa många
av de band som fäst honom vid
människor och jordiska omsorger, att tända
en eld som väl har lyst, men också
bränt. Först så betraktad får också
en del av hans diktning det värde, som
tillkommer den. Denne Karl XII väcker
vår beundran varken som konung, som
härförare eller ens som krigare, denna
Birgitta har i sin trånga fanatism inte
vår medkänsla. Först då vi ur deras
ord utläsa konstnärens kamp för sin
dikts integritet, för sin ideala höghet,
för sin frihet från låg världslighet, först
dä gripas vi av dessa hårda, stolta,
hjärtlösa ord, darrande av bekämpad
ömhet.

I en djupsinnig allegorisk
omdikt-ning av Heraklesmyten (i Skogen susar)
har Heidenstam diktat över det öde,
som han ansett vara skaldens.
Deia-neira, makan, har doppat Herakles’
mantel i kentauren Nessos’ blod, och då
han drar på sig den giftiga klädnaden,
som sliter köttet från hans lemmar, grips
han själv av det låga och tanklösa
släktes förbannelse, med vars blod han
kommit i beröring: att icke kunna gråta
(jämför en replik i Spåmannen!), att
icke kunna tillbedja något och att icke
kunna uttala Apollons namn. Då skal-

den ger sig verkligheten i våld, det
vill sagan inskärpa, förlorar han diktens
gudagåva. Ty »två gudar mäktar du ej
tjäna!» — Gör ditt sista altare till ditt
eget bål! har oraklet rådt honom. Han
staplar därför själv sitt bål på berget,
låter tända det och dör, »uppflammande
i lågor och ljungeld». Det betyder, att
på konstens altare tänder diktaren ett
bål av sin egen smärta, i dikten
gör han sitt kval till ett praktfullt
skådespel och en offertjänst åt skönhetens
gudom. — Så tillber han ännu i
nederlagets stund Apollon, så lyser hans
smärtas låga för människorna.

Kampen mot Nessosmanteln: det är
Heidenstams dikt. Det har varit mer
än ett skämt, då Heidenstam i några
böcker draperat sig i grekisk toga. Det
har varit för att få en dräkt, som varit
helt fri från kentaurernas blod: det
närvarandes band och bekymmer. —

Men problemet dikt och verklighet,
konstnären och världen, är för
Heidenstams vidkommande inte uttömt med
satsen att han sökt bevara sin
integritet av det jordiska, av samtidens låga
käbbel, av Eros, sinnenas gud, eller
ömhetens dåsiga värme, av själisk
fåfänglighet eller kroppslig bekvämlighet, av
kompromiss med förledande tidstankar,
för att i stället forma sin dikt till en
stolt hymn av det manliga, ädla, kärvt
sköna. Det finnes nämligen godt om
idealister, både av den verklighetsskygga
typen och av dem, som trotsigt bjudit
tingen spetsen för att fritt få förkunna
idéerna. Heidenstam hör till ingetdera
slaget, ty för honom har verkligheten
varit det närmast förtrogna — ja det
käraste. Vilken strid är det
Karolinerna skildrar? Är det Karls kamp mot
ryssar, turkar eller norrmän? Nej, det är
hans strid med sitt eget folk. Är det
mot påvisk otro eller munkarnas
lösaktighet som’Birgitta dragit i härnad? Nej,

296

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:57:02 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1919/0332.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free