Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Verner von Heidenstam. Till sextioårsdagen den 6 juli. Av Olle Holmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VERNER VON HEIDENSTAM
men mot sin make och dotter och mot
sitt eget kött. Vem är den fiende, som
hertig Magnus strävar att i grund
tillintetgöra? Det är den mest älskade av
hans bröder. Heidenstams egen
ställning till verkligheten har varit
densamma. Liksom hans dikt stilistiskt
sett har sin egendomlighet däri, att den
även i sin mest idealistiska formning
(Jairi dotter t. ex. eller Gullebarns
vaggsånger) är övermättad av
verklighetsintryck, så har den ideellt sett
karaktären av ett lösslitande från den
verklighet, som starkast fjättrat dess diktare,
kanske icke så mycket med yttre band,
ty Heidenstam har i motsats till de
flesta andra diktare åtminstone aldrig
nödgats ta plats som en kugge i
samhällsordningens roterande hjul, men med
den inre dragningens, ömhetens och
kärlekens. Eros är ju i grunden inte en
gud som utifrån tvingar sig på
människorna, utan en känsla inom en.
Birgitta är den gestalt, i vilken han med
nästan paradoxal ytterlighet
förkroppsligat den ställning idéns kämpe kan
tycka sig inta till verkligheten.
Liksom spåmannen Eurytos till Apollon,
vänder hon sig till Kristus: »O, du
min söte Jesus, förlossa mig från det
jordeliv, som mer och mer blir mig en
gåta, och där ingen kan tjäna dig utan
samvetsångest! Följ mig, säger du, och
jag lyder och följer dig, men för vart
steg söndertrampar jag hjärtan ... de
hjärtan som hata mig och de som älska
mig. Följ mig, säger du, och jag
gör mer ondt än de, som förakta dig.»
Birgittas kamp är en kamp mot allt
världsligt väsen utom henne och inom
henne och framför allt mot kärleken.
Men allt har hon offrat för verket och
tron. »Intet, intet mänskligt har jag
älskat mer än min husbonde och
mina barn, och ingen vållade jag större
sorg ... Så är det då din mening, att
också de, som hetast brinna av
åstundan att tjäna din kärlek och
rättfärdighet, skola göra ondt liksom de onda,
och bitter gråt skall följa dem över
jorden.» Birgitta är i den stunden en
konstnär, vars väg till storhet kostat
offer, för henne och andra.
Heidenstam har förut användt samma symbol
för att uttrycka konflikten dikt —
verklighet.
Mitt liv är skövlat, mitt hem i brand
och bjälkarna brista som ler.
Det vatten jag öser med lamad hand
ej släcker bränderna mer.
Det ligger andras tårar som jäst
i var kaka jag bryter som min,
och vi mura dem som älska oss mest
i väggarna levande in.
Där glömma vi dem som älskat oss mest.
Det mörknar och natten slår tolv,
när då kring vår sångaretron hålles fest,
hörs suckar ur väggar och golv.
Konstnärsskapets oböjliga krav kunna
inte skönare och mera gripande
uttryckas än i de ord, som Birgittas dotter
Karin vid ett tillfälle riktar till modern.
Hon har hört en röst, som kallar henne,
det är trons röst, men kan också betyda
konstens, och ångrande minns hon
ungdomsårens omedvetna glädje.
»Rösten säger: I ånger skall du leva bland
människor och i samvetskval skall du
minnas svunna dagar, och dock skall
du fortsätta framåt allt intill din sista
stund såsom du vandrat haver, ty jag
stod var gång vid skiljovägen och
manade dig, och jag är den goda viljan
och den hänryckning, som tändts i ditt
hjärta.»
Det är Apollons röst till siaren
Eurytos.
De inre upplevelserna av världen
såsom något på en gång främmande
och nära, fientligt och älskat, ha
präglat inte bara huvudfigurernas öden hos
Heidenstam, utan också karaktärsteck-
297
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
