Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Till Hjalmar Södermergs femtioårsdag. Av Bo Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tidig känsla av att hans värde låg på
ett annat plan än omgivningens —
förstått att ta en lysande revansch
gentemot yttervälden. Skrattet är en
samhällets hämnd på undantaget, säger
Bergson. Men undantaget kan skratta
tillbaka! Och är det begåvat med ett
större mått av vilja eller intelligens än
normalexemplaren, kan det skapa en ny
norm. I en historiett (Gycklaren) har
Söderberg berättat om en stackars
skolpojke som av kamraterna tvingas med
hugg och slag att spela pajas; den
misshandlade blir sedan skådespelare, han
har talang, och »kanhända kommer han
så småningom att förvandla sitt
undantag till ett paradigma, efter vilket andra
försöka böja sig som beskedliga
regelbundna verb».
Att förvandla sitt undantag, att skaffa
sitt jag gehör, att spela på pipan så att
människoråttorna följa — det är och
blir den eviga konstnärsdrömmen (även
om den inte alltid har så lätt att
bekänna kort). Det är en tröst för
främlingsskapet i livet. En medicin mot
tomhetskänslan. Det ger en illusion av
att inte vara ensam, den illusion som
annars bäst brukar kunna åstadkommas
av kärleken eller religionen. Konsten
har sitt offerväsen, men den konserverar
också. »Diktarna», säger Arvid
Stjärnblom i Den allvarsamma leken, »äro ett
särskilt folkslag, och jag råder dig att
akta dig för dem! De äro ett starkt
folkslag, fast de ofta ha svagheten som
skyddande förklädnad. En diktare står
för ett klubbslag, som skulle slå ihjäl en
vanlig man. Han känner nog smärtan,
men den bekommer honom ingenting
nämnvärdt, tvärtom: han omsätter den
i ett verk, han tillgodogör sig den.»
Och det heter vidare (på tal om don
José i Carmen): »Om han hade varit
diktare, hade Carmen sluppit dö för hans
kniv, och han själv hade sluppit bli hängd.
Diktarna ha andra resurser. Andra
ventiler och utlopp.» Än en gång
återkommer bokens hjälte i en smula
hånfulla ordalag till samma tema: »Poeterna
ha det bra. De kunna alltid finna tröst
för nästan vad som helst. Om det så
gäller ett helt förödt och förbränt och
bortslarvat liv, så finna de tröst också
för det. De ha förmågan att ge uttryck
åt sin olyckas tröstlöshet, och just däri
finna de tröst. Men vad skall en vanlig
fattig syndare ta sig till?»
Det är tydligt att det är författaren
själv som här för ordet. Han ser inte
med allt för glada ögon på sitt yrke.
Han har på ett ställe sagt något om att
det ger många frimåndagar, men aldrig
någon riktig söndag, och han kan gripas
av samma leda vid det som Tegnér, när
han talade om diktens »lindansarmöda».
»Att skära sig själv i remsor och
småbitar och av bitarna lappa ihop figurer:
en tjänsteman, en murvel, en politiker
och så vidare ... Jag orkar inte längre
med den komedien. Att leka med
dockor: inte är det något göra för en man
på fyrtio år.» (Hjärtats oro). Men Balzac
lekte med sina dockor utan att tröttna,
och till sist blevo de en hel värld —
»den mänskliga komediens» jättevärld!
Och Strindberg, som jämrade och skrek
och rasade över allt möjligt mellan
himmel och jord, över diktarkvalen jämrade
han ändå aldrig. Han glömde dem när
han diktade. Dikten var för honom
sin egen belöning. Hos Söderberg suckar
diktaranemien; men det är inte bara
detta, hans ord avslöja dessutom ett
temperament och ett ingenium, för vilka
konsten inte är a och o, inte det enda
och ovillkorliga uttrycksmedlet, inte den
makt som bergtager och dräper allt
annat. Han ser inte livet i skaparfeberns
illumination. Han vill skapa, men han
vill också något annat: veta och förstå.
För den store diktaren är dikten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
