Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sjätte häftet
- Stockholms musikliv. Vårsäsongen 1919. En översikt. Av William Seymer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STOCKHOLMS MUSIKLIV
TURE RANGSTRÖM.
ment, som städse följt hans skapande. Skall
någon av visorna särskilt framhållas vore
det väl Narrvisan, som ger ett gripande
uttryck för det sönderslitna i kung Eriks
psyke. En överdådig tolk hade
komponisten funnit i herr Herou.
* *
*
Konsertföreningen får väl numer anses
som vår förnämsta konsertinstitution och
har på det symfoniska området bjudit på
synnerligen intressanta ting. Ännu
koketterar föreningen väl mycket med
solistmusik, men man får hoppas, att detta är
i första hand beroende på pekuniära
omständigheter, en sak som väl skall bättra
sig när vi fått konserthuset färdigt.
Intressanta orkesternyheter utgjorde
Arnold Schönbergs »Verklärte Nacht» för
stråkorkester och Debussys »Rondes de
Printemps». Bagge komponisterna äro
banérförare inom den moderna musikens
läger; Schönberg står med sin
kammarsymfoni, sina klaverstycken och Pierrot
Lunaire-sånger som vår tids musikaliske anarkist
och den frånstötande kakofonismens profet.
Debussy är däremot i all sin djärva
harmonik en förfinad och intelligent musiker,
som behandlar kakofonien med förstånd
och smak. »Verklärte Nacht» hör till
Schönbergs tidigare tonsättarskede och vilar
i Liszt-Wagnerska epigonismens skugga,
om än den stundtals mer avancerade har-
moniken pekar mot något nytt;
instrumentationen är för övrigt överlägset gjord.
Till motsats mot Schönbergs mera mörka,
djupa, smått filosoferande poem står
Debussys »Rondes de Printemps», ett stycke
ljus, sydländskt vårlig musik med djärva
bestickande klangfärger och pikant rytmik
(perioderna i 15/8 takt). För dessa nyheter
gick Georg Schneevoigt med glans i elden.
Med glädje konstaterar man
Konsertföreningens, enkannerligen herr Schneevoigts
välvillighet vis å vis den ungsvenska
tonkonsten, som denna vår mer än någonsin
fått komma till orda på programmen. Främst
märktes en novitet för stråkorkester,
»Di-vertimento elegiaco», av Ture Rangström;
tvivelsutan ett av tonsättarens starkaste
opus. De fyra korta styckena ge alla
uttryck för något upplevt, man skulle kunna
kalla dem en rekapitulation av gamla
minnen. Komponisten ser här livet som ett
marionettspel, — alla äro dockor, som
dansa, drömma, le och gråta, tills slutligen
döden lägger sitt ord i vågskålen. I
»Pre-ludio» skymta minnena förbi som bleka
otydliga fantomer, i »Scherzo» åter träda
de fram som dansande dockor — (den
ljusa triodelen i a-dur skulle rent av kunna
representera det blonda ungdomssvärmeriets
flicktyp) —, »Canzonetta» ger uttryck för
melankolin; det skälver av gråt i stråken.
Och slutligen i »Giga fantastica» — ett
stycke präktigt Bach-arkaiserande musik
med en myckenhet imitationsfigurer, en
331
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:57:02 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1919/0367.html
