Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Stockholms musikliv. Vårsäsongen 1919. En översikt. Av William Seymer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WILLIAM SE YMER
Fot. Kaudern.
NATANAEL BERG.
virvlande, hemskt grotesk Totentanz, —
är det döden som för minnenas
marionetter ut i den sista dansen. Musiken bär
specifikt Rangströmska drag, i stilen
närmast anslutande sig till hans
Runebergssånger. Utomordentlig är behandlingen av
den limiterade orkestern; hur överdådigt
han får allt att klinga. Man behöver blott
påpeka en detalj som i Gigan, där han
lägger altarna i en drillande orgelpunkt
mellan de övriga stråkarnas melodiska
linjer, med ytterst effektfull verkan för övrigt.
Denna lilla stråksuite kan troligen
betecknas som det bästa man under de senaste
åren skapat inom detta gebit. — Natanael
Berg förde i elden två nya opus, -—
orkestersången »Die badenden Kinder» och suiten
»Pezzo sinfonico», — den förra (sjungen
av fru Hesse-Lilienberg) en idyllisk
ljusmålning av renaste vatten, till vars
stämningsinnehåll även den senare ansluter sig.
I »Pezzo sinfonico» frångår komponisten sin
eljest dominerande Weltschmerz-åskådning
och fångar med en målares säkra öga
några korta, ljusa sommarbilder, — ett
svärmiskt »Drömmeri», en trolsk »Älvalek»,
en folkligt elegiserande »Idyll» eller en
munter ryttarkavalkad i »Livsyra», -—- att
samtliga bära prägeln av skicklig
instrumenteringskonst är självklart. — Inom mi-
niatyrens råmärken rör sig också Kurt
Atterbergs »Piccola sinfonia», — en svensk
rapsodi i fyra korta satser (delvis hållna
i symfonisk form) med västgötska låtar och
dansar som motiv. Att Atterberg med den
eminenta formbegåvning, som utmärker
honom, skulle kunna gestalta och utveckla
dessa motiv på ett intressant och pikant
sätt är en naturlig sak, och bäst bevisas
detta i första satsen, där den melodiska
linjen för övrigt ställvis får ett synnerligen
färgrikt harmoniskt underlag. Men han
kan mer än forma, han kan även låta
känslan sjunga och i den långsamma satsens
blida, förtrollande sommarnattsstämning talar
han ett språk, som går direkt till hjärtat.
Quasi-nyheter utgjordes av Sibelius’
tredje symfoni, förträffligt framförd av
Wilhelm Stenhammar vid hans besök som
dirigent, Liszts Faustsymfoni med
Schnee-voigt som ledande kraft och Dvoraks
»tredje» tolkad av Nils Grevillius. Sibelius
hörde till de intressantare. Denna symfoni
bildar övergången till komponistens
expressionistiska skaparskede, för vilket fjärde
symfonin och stråkkvartetten utgöra de bästa
exponenterna. I »trean» visar sig den nya
stilen främst i borteliminerandet av de
starka harmoniska färgerna och
installerandet av den tematiska linjen som
huvudfaktor. Men ännu är allt här fullt gripbart,
väl sammanhållet och harmoniskt enhetligt,
och den långsamma satsen är en hjärtebikt
av sällsynt poetisk innerlighet.
Arthur Nikisch dirigerade som gäst en
serie Beethovenkonserter och ådagalade
därvid den storvulenhet, intelligens och det
kraftfulla temperament, som varit hans
följeslagare ännu in i ålderns sena dagar,
och som förskaffat honom världsrykte på
sin tid. Det hade dock varit intressantare
och säkerligen nyttigare få höra honom
som Mahlertolkare. (Var ha för övrigt
Mah-lersymfonierna hållit hus denna vår?) —
Av övriga dirigenter, som gästat
Konsertföreningen, kan nämnas Adolf Wiklund,
bl. a. förande till dopet en egen
orkester-novitet, — den briljant instrumenterade,
sant inspirerade, nordiskt doftande och
likväl modernt färgade tondikten
»Sommar».
Bland solistskaran träder i förgrunden
en högst charmant feminin vokaltrio från
»das grosse Vaterland» — Emmi Leisner,
Birgit Engell och Claire Dux — samtliga
332
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
