- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjuguåttonde årgången. 1919 /
342

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Werner Söderhjelm (26/7 1859 — 26/7 1919). Av Vald. Vedel - Min ro är borta (Margarethas sång i Goethes Faust). Översättning av Sverker Ek

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

VÄLD. VEDEL

at knytte de forbindelser med
Vesteuropa, som de senere aar har løsnet,
og for at fæstne interesse- og
venskabs-baandene mellem hans fædreland og de
nordiske lande. Professor Söderhjelm
fylder nu 60 aar, og de sidste aar har
ikke sparet ham for alvorlige personlige
rystelser og personlige tab; men for en
saa spændstig natur som hans kan man
være vis paa, at mærkepunktet kun be-

tyder udgangspunktet for et nyt afsnit
af hans løbebane. At han maa krone
dem gennem sit nye »diplomatiske»
hverv, det er det bedste, der kan ønskes
ham af alle dem, som længes mod en
anden art »folkenes forbund» end det,
de rigtige diplomater laver, og som
derfor altid med levende interesse og
sympati har fulgt Werner Söderhjelms
kulturmission.

WN KO AR BORTA

(MARGARETHAS SÅNG 1 GOETHES FAUST)

Min ro är borta,
mitt hjärta tungt,
det stillas aldrig,
blir aldrig lugnt.

Var han ej är,
min grav är där,
och världen all
är mig för kall.

Mitt stackars huvud
är rent förryckt,
mitt stackars sinne
är så betryckt.

Min ro är borta,
mitt hjärta tungt,
det stillas aldrig,
blir aldrig lugnt.

Blott efter honom
jag tittar ut,
blott honom jag söker
utom min knut:

Hans stolta gång,
hans ädla skick,
hans leende mun
och segrande blick,

hans röst som smeker
— till den jag lyss —
hans händers tryckning
och så hans kyss.

Min ro är borta,
mitt hjärta tungt,
det stillas aldrig,
blir aldrig lugnt.

Till honom längtar,
o Gud, min famn,
o hade jag honom
hos mig i hamn.

Jag skulle kyssas,
som jag blott kan,
fast vid hans kyssar
jag själv förbrann.

SVERKER EK.

För början av näst sista strofen har användts en variant ur Ur-Faust: »Mein Schoos! Gott! drängt...»

342

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 02:24:42 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1919/0382.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free