Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Harald Brising. Av John Landquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHN LANDQUIST
diga ytbilder: en ses framifrån, två från
sidorna, och den fjärde, icke avsedd att
ses, bildas av den nästan platta
baksidan.
Från denna bestämning fortgår
Brising till en ny tolkning av en
framträdande egendomlighet hos de
arkaiska skulpturverken. Ögat måste ses
även från sidorna, och den arkaiska
konsten kände icke förkortningar. »Då
fann man på ett medel. Genom att
draga ut ögonen åt sidorna och göra
dem mera avlånga än de i verkligheten
äro, lyckades man få dem att ’räcka
till’ även för profilerna.» På samma
sätt som denna ögats mandelform
förklarar Brising det arkaiska leendet,
uppkommet genom mungipornas
tillbakadragande. Härmed har han givit en
genom sin enkelhet och sin
samstämmighet med arkaiskt framställningssätt
överhuvud fin förklaring på ett
förhållande, som varit föremål för mycken
diskussion.
Från den arkaiska konsten,
karakteriserad av frontalitetslagens stela symmetri,
fortgår den grekiska plastiken till sin
fulländning i och med de Polykleitiska
ynglingafigurernas fria och skiftande
eu-rytmi. Man har betecknat som det nya
hos Polykleitos att han efter ett uttryck
av Plinius uppfann att framställa
figurerna stödjande sig på ett ben (uno
crure insistere), och Julius Lange har på
sitt intelligenta och sinnrika sätt
karakteriserat Polykleitos’ konst under formen
av en utveckling av denna princip. A
andra sidan har man funnit att även
figurer före Polykleitos »stodo på ett
ben», och Adolf Furtwängler har med
anledning därav talat om en den argiviska
skolans kanon före Polykleitos’
kanonfigur, Spjutbäraren (Doryforos). Utgående
från en kritik av dessa auktoriteter, utför
Brising en analys av detta konstverk
och av de principer det såsom kanon
innebar. Han finner den nämnda
karakteristiken av de polykleitiska
figurernas egenart okonstnärlig, i det den
som kännetecken utskiljer blott ett
moment i all helhet, och han anmärker
kvickt: »Om den ’konstnärliga bragden’
består i sådant som att finna möjligheten
att stå på ett ben, då hava vi många
hjältar att dyrka, och tuppen är det
första snillet.» Vad som kännetecknar
Polykleitos’ kanon är enligt Brising ett
i detaljer genomfört rytmiskt system,
vars grundprincip är vikt och motvikt:
»Det typiska är att hans figurer bilda
ett slutet helt, ett på utgångsbasen fast
vilande system» (s. 188). Polykleitos’
kanon utvecklade en lära om
proportionerna, och Brising finner denna
uppfattning bekräftad av ett bevarat yttrande
av Polykleitos att »det riktiga låter i
det närmaste finna sig genom en serie
av tal».
Spjutbärarens ställning är enligt
Brising varken vad Furtwängler anser, en
ögonblicksbild av en man som vandrar
framåt, ej heller betyder den, såsom
Lange tolkade den, ett avslutande av
gången. Den innebär varken ett gående
eller en haltställning, utan »en
avvaktande hållning, en kort vila mellan tvenne
rörelsemoment, den ställning som innebär
största möjliga mängd av samlad energi».
Den ljusa och genomträngande
avhandlingen över Polykleitos är ett sant
mönster för en konsthistorisk essay. I
sin fulla behärskning av uppgiften, sitt
fina förnuft, sin harmoniska
komposition, sin milda värme, äger den själv
som litterär produkt en ung klassicitets
stil och anda. Den framhäver på det
fördelaktigaste författarens omfattande
kunskaper i ämnet och visar en lika
kritiskt medveten som helheten
omedelbart förnimmande inlevelse i föremålet.
Hemligheten med att Brising nådde så
långt i tolkningen av en av grekisk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
