Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Harald Brising. Av John Landquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HARALD BRISING
klassicitets förgrundsfigurer låg däri att
han under mångåriga studier
entusiasmerats för och fyllts av denna konsts
ideal. Han dömde som konstkännare
själv som en grek.
Som filosoferande över denna kultur
formulerade han en antikbeundran, som
kännetecknar vår tid, med dessa rader:
»Människokroppen är det underbaraste
som finnes, och större uppgift ges icke för
en konstnär än att söka utforska dess
hemligheter och återgiva den på
höjdpunkten av dess blomstring i dess största
möjliga skönhet. Ty det ges ingen
godhet i det svaga, ingen helhet i det
förkrympta, och själen är ett med sin
boning. Detta stolta folk, som dock kände
så många olyckor, pest och hungersnöd,
har aldrig velat kapitulera för lidandet,
utan trots allt strävat att vara
fulländade människor. Häri ligger ett av de
vackraste och djupaste dragen i den
helleniska kulturen, ty den vittnar om
en oändlig kärlek till livet och en
oövervinnelig idealitet.» Denna åskådning
är icke bara en modern produkt, ett
svärmeri, vartill antiken inspirerat en
dess nutida dyrkare; den är för visso
upphämtad ur det gammalgrekiska
sinnets eget djup.
1911 utgav Brising på egen
bekostnad ett stort praktverk, Antik konst i
Nationalmuseum, urval och beskrivning.
Det är ett arbete i folio, utrustat med
60 ljustrycksblad (86 bilder), som
reproducera museets förnämsta antiker. Till
bilderna hade Brising författat en
kritisk kommentar, som beskrev
konstverken, insatte dem i deras
konsthistoriska sammanhang, uppgav fyndort och
meddelade litteraturanvisningar. Arbetet
slöt sig i sin art till utländska museers
dyrbara vetenskapliga kataloger av sina
konstsamlingar. Vid sitt framträdande
lovordades det av Lorenz Dietrichson,
John Kruse, August Hahr för sin klara och
metodiska, i restaurationsuppgifter och
andra meddelanden noggranna text, och
angavs överhuvud ge ett nytt
vittnesbörd om sin författares grundliga
utbildning och hans kärlek till sin vetenskap.
1914 firades, med anledning av att
hundra år förflutit sedan Sergels död,
vår störste bildhuggares minne på flera
sätt. Ludvig Looström utgav Johan
Tobias Sergel, en gustaviansk tidsbild.
Det är ett biografiskt arbete, som
skildrar Sergels levnadsbana och hans
förhållande till sina vänner. Det ger en
livlig och roande bild av Sergels
personlighet och den omgivning i vilken
han rörde sig. Brising bidrog till
jubileet med boken Sergels konst. Den
vill ge en stilhistorisk framställning av
Sergels livsverk. Den intar därmed en
särställning i den svenska Sergellitteraturen.
Det förnämsta tidigare svenska arbetet
över Sergel, Georg Göthes Johan Tobias
Sergel, hans levnad och verksamhet
(1898) hade sin huvudsakliga förtjänst
på det biografiska området. Såvida det
gav en kritisk värdering var det
däremot tunnt; det visar ingen kongenialitet
med Sergels personlighet och konst.
Brising lämnade i sin bok den
biografiska skildringen i andra rummet och
hade ställt sig den mera fordrande och
ur konsthistorisk synpunkt mera
väsentliga uppgiften att sätta Sergels verk i
dess sammanhang med dess
konsthistoriska förutsättningar och att kritiskt
värdera hans egen originella konstnärliga
insats. Hans arbete är därutinnan likartat
med Julius Langes kortfattade
Sergelstudie i Sergel og Thorvaldsen (1886).
Hedersplatsen i en sådan
framställning måste intagas av skildringen av
Sergels förhållande i dess dubbla egenart
av lärjungeskap och frambrytande
originalitet till hans konstnärliga omgivning
under Romaåren (1767— 1779), som blevo
avgörande för hans hela gärning. Bri-
347
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
