Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Harald Brising. Av John Landquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHN LANDQUIST
den icke var avpassad för sitt
konstnärliga innehåll och att den isynnerhet aldrig
kunde bli ett lämpligt hem för nutida
svensk konst. Han föreslog att det skulle
resas en ny nationell museibyggnad, som
borde byggas inifrån, med uppgift att på
yppersta sätt framhäva vad vi ägde av
konstnärliga skatter, och nämnde som
bästa plats för palatset Skeppsholmen,
som genom ett museum med omgivande
park skulle för framtiden räddas från
bebyggande på annat sätt. Detta
förslags utförande skulle givit konsten i
Sverige ett idealt hem. Men knappast
någon av de intresserade vågade tilltro
myndigheterna en så stor offervillighet.
Majoriteten av dem som yttrade sig i
debatterna hyllade Karl Wåhlins snarare
genomförbara förslag att en framställning
borde göras om en tillbyggnad till
Nationalmuseum för konstmuseets ändamål.
Detta förslag, som levde upp i Richard
Berghs stora omdaningsplan, skrider nu
mot sitt förverkligande.
Nov. 1908 utkom det första rikt
illustrerade häftet av Harald Brisings
nya konsttidskrift Arktos. Det var den
första konsttidskrift som sett dagen i
Sverige efter Dietrichsons Tidskrift för
konst och konstindustri 1875—76. Arktos
angav sig som organ för nutida svensk
konst, men skulle därjämte
uppmärksamma samtida utländsk konst och
samtida konsthistorisk forskning, särskilt i
den mån den kunde göra anspråk på
mera allmän kulturell betydelse. Det
första häftet innehöll flera vägande
bidrag: Tor Hedbergs studie över Christian
Eriksson, en betraktelse »Holmén» av
Ragnar Ostberg och en essay av
utgivaren om Gauguin, varmed gavs en
första utförlig presentation av denne
konstnär för svensk publik. Tidskriften
fortsatte att meddela bidrag av våra
flesta framträdande konsthistoriker eller
konstkritiker: Nordensvan, Curman, Hahr,
Kruse, Fåhraeus, Romdahl, Granberg,
Roosval, Brunius, Wettergren. Till det
litterärt främsta i tidskriften hörde
redaktörens egna utställningsrevyer: med sina
spirituella, färgrika, levande omdömen
visade han sig som en utmärkt
konst-kritisk kåsör.
Arktos blev mycket omtalad och
lovordad i pressen. Likväl måste tidskriften
av ekonomiska skäl efter ett år
upphöra.
Senare års konsttidskrifter ha
emellertid visat, att Arktos’ exempel lockat
till efterföljd. August Brunius skriver
om den (Sv. D. 22 dec. 1918) att den
»blev ett av de första livstecknen av en
ny generation, som orienterat sig på
annat sätt än den närmast föregående.
Dess årtal 1909 är också årtalet för
framträdandet av den moderna
konstnärsgrupp, som alltsedan haft så mycket
att betyda för vårt svenska konstliv.
Brising var ingen partiman, och
ultra-konsten rymde otvivelaktigt mycket som
bjöd hans klassiska sinne emot; men
han hade en varm känsla för den bästa
konst, ny såväl som gammal, och inga
fördomar. Det är svårt att uppskatta,
vad hans insats i och med Arktos hade
att betyda; man må icke bagatellisera
den på grund av tidskriftens korta
livslängd, ty några av de starkaste andliga
inflytelser i samtiden ha kommit från
efemära publikationer».
Brising utgav 1912 ett urval av sina
konsthistoriska och konstkritiska artiklar
under titeln Den brokiga pelargången.
Den innehöll till sin viktigaste del essayer
över germansk renässanskonst, en
konstfilosofisk studie Form och tanke samt
hans artiklar över konstnärsförbundets
utställningar 1909 och 1912 och över
svenska konstutställningen i Rom 1911.
Samma år offentliggjorde han till
Olympiska spelen i Stockholm en illustrerad
skrift: De olympiska spelen i det gamla
350
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
