Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Harald Brising. Av John Landquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHN LANDQUIST
han om en cirkusföreställning han nyss
bevistat bland annat följande: »På cirkus
får man se människan i all sin glans.
Jag talar naturligtvis icke om clowner
och gycklare, utan om de verkliga
artisterna, som genom övningar ända från
barndomen hava tvingat sin kropp att
lyda den mänskliga viljan. Det finnes
intet mera beundransvärdt än styrka och
skönhet. Jag vill inte påstå att en
abnormt utbildad biceps är att betrakta
som ett ideal, men en harmoniskt
utvecklad människokropp är verkligen ett
av de vackraste ting som Gud icke har
skapat.–Jag undrar om människorna
någonsin mera skola lära sig att se på
världen med sådana konstnärsögon som
grekerna och romarna».
Denna estetiska dyrkan av den
kroppsliga formen var för Brising den yttre sidan
av en helhetssyn på människan, som från
sin inre sida utgick från en moralisk
betraktelse. Människokroppens adel och
jämnmått, som han fann i den grekiska
plastiken på dess höjdpunkt, var för
honom ett uttryck för själens hälsa,
jämnvikt, frihet. I grunden var det en
moralisk drivkraft som framkallat Hellas’
kroppskultur. Denna grekernas strävan
att vara fulländade människor ansåg han
vittna, enligt de ovan anförda orden,
»om en oändlig kärlek till livet och en
oövervinnelig idealitet». Gentemot Ola
Hansson, som i en studie Bild och ord
funnit den grekiska plastiken endast
uppenbara ett »mejslat kött», hävdade
han därför att den klassiska konsten
»öppnat våra ögon för människans hela
värde, för kroppens oändliga rikedom
på psykiskt liv i varje fiber och åder,
med ett ord för hela vår varelses
mysterium».
Denna själens och kroppens
enhetlighet och inbördes inspirerande
samverkan betraktade sålunda Brising mindre
som ett naturfaktum än som en fordran
grekerna enligt naturens anvisning ställde
på gestaltningen av ett fulländat
mänskligt liv. Samma förhållande gällde, enligt
Brisings åskådning, för den riktiga
förbindelsen mellan innehåll och form i
konst och litteratur. Innehåll och form
böra höra samman och fullkomligt
genomtränga varandra: detta är i varje
fall klassicismens grundprincip och
kategoriska imperativ för konstnärlig
verksamhet. Det kan icke finnas ett
innehåll utan någon sorts form: med formen
först når ett innehåll objektivitet. Men
däremot kan det finnas en form utan
innehåll eller utan själ. Det beror därpå,
som Brising skarpsinnigt anmärker i
studien Form och tanke, att formen kan
efterhärmas. Däremot kan man icke
genom efterhärmning skapa sig en själ;
själen är något ursprungligt givet; själ
och originalitet äro samma sak. Den
skapande andliga kulturprocessen består
väsentligen i en strävan att finna den
rätta formen för ett innehåll; först i och
med att det vunnit form har innehållet
blivit å ena sidan för individen fullt
medvetet, varmed denne individ vinner
andlig befrielse, å andra sidan för andra
meddelbart och har därmed nått
möjlighet att verka som en kulturmakt. I en
anteckning åskådliggör Brising denna
tanke om människoandens strävan mot
formen med en bild: »Djupet har ingen
form. Bubblan går så länge mot ytan
tills hon brister. Och alltid skola vi
sträva mot ljuset». Bilden blir
inadekvat i sin fortsättning, som suggererar
en för Brising främmande tankegång:
att uppnåendet av ljuset skulle betyda
en ny formlöshet; han vill snarast
endast antyda att varje färdig form blir
otillräcklig. Men den är djupsinnig, för
såvidt den belyser själens ständiga
strävan från formlöst djup till gestaltning
i form.
Denna tanke var normerande för
352
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
