Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Harald Brising. Av John Landquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HARALD BRISING
Brisings uppfattning på det
formgivningsområde som var hans: den
litterära stilens. Han älskade klarhet, natur,
omedelbarhet i stilen, d. v. s. formens
och innehållets fullkomliga enhet. Han
var ytterst känslig för logisk
oegentlig-het, slarv eller litterär affektation i
stilen, såsom vissa hans recensioner över
samtida svenska konsthistorikers arbeten
visa. Han älskade överhuvud icke den
forcerade eller den pikanta stilen, och
han skrev om den litterära
brandes-ianismen att den »vant oss vid pickles
och konserver i stället för bröd».
Brisings egen stil var inte från början
fullkomlig; den kunde, som några äldre
uppsatser i Den brokiga pelargången
visa, brista i logisk precision eller vara
för blommande, fel som överhuvud
karakteriserade den ungdom, som började
skriva under 90-talets starka
inflytande. Men snabbt steg hans stil med
Klassiska bilder till en ädel mognad,
och den illustrerade de klassiska
konstnärliga dygder han lärt älska: jämvikt,
klarhet, konstnärligt sammanhang och
behag. Föredraget ägde en viss
vetenskapligt oberörd och konstnärligt åskådlig
objektivitet, vari man kunde spåra att
han lärt av Schück å ena sidan, av
Heidenstam å - den andra. Stundom
livades den av ett humoristiskt infall,
vari hans personlighet obeskrivligt
le-yande trädde fram.
Men den antika kulturen betydde för
Brising mer än ett estetiskt liv och en
norm för konstnärlig stil. Den innebar
för honom också en förebild för livets
eget innehåll och form; han såg i
antika dygder som begränsning och
behärskning, glädje vid livet å ena sidan,
jämnmod inför ödet ä den andra, ett
givande och behövligt ideal för vår tids
osammanhängande och oroliga kulturliv.
Han igenkände ett drag av äkta
klassicism genomtränga det svenska
1700-23—Ord och Bild, 28:1 årg.
talets humana kultur, och han var böjd
att ta en C. G. Tessin i hans stoicism
långt mera på allvar än klassiskt mindre
orienterade litteraturhistoriker älskat
göra. Han ansåg att detta sjutton
hundratal i sitt andliga sammanhang och sin
säkra stil visade en högre humanistisk
kultur än vår samtid, och hemligheten
i detta dess företräde fann han däri,
att den tuktats av klassisk bildning.
Han utvecklar sådana synpunkter i
företalet till Klassiska bilder, en i sin
anda hos oss enastående kulturkritisk
essay. Han finner oreda och
förvildning framträda i nutiden. »Varför»,
frågar han, »rör den moderna kulturen
upp så mycket skum som fräser och
fradgar men intet salt innehåller?
Varför måste vi som skeppsbrutna rädda
oss upp på forntidens klippspetsar?
Svar: före oss syndafloden.» Med det
I9:de seklets frambrytande livsbölja gick
åtskilligt värdefullt förlorat: den gamla
fina bildningen och den säkra smaken.
Brising påpekar hur en levande antik
anda, om också undfången endast
genom romarna, ger en enhetlig och
upphöjd prägel åt sjuttonhundratalets bästa
kulturpersonligheter i Sverige, en
Ehrensvärd, en Tessin, en Sergel. »Vad gör
dem så säkra i sin andliga hållning, så
olika alla andra stackars brustna genier,
om ej deras klassiska smak? Den var
saven i deras levnad, och den blev deras
ålderdoms tröst. Ingen läser utan
rörelse den dagbok, med vilken Carl Gustaf
Tessin fördriver sin bekymmersamma
levnadsafton ute på Åkerö; det är bland
alla vardagens småsaker och mödor
tankar värdiga en Epiktet.»
Denna klassicitetens norm, som var
levande i Harald Brising, gav honom
en granntyckt smak gentemot våra
dagars litterära företeelser. Ett exempel
kan anföras. Redan tidigt medan
Anatole France-kulten som bäst blommade i
353
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
