Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Thomas Mann. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
THOMAS MANN
har han tvekat, innan han på så sätt
blottställde sitt konstnärskap genom att visa
oss de andliga fundamenterna till detsamma.
Ty Mann hör inte till samma författartyp
som Rousseau och Strindberg, han är i
grunden för stolt och skygg att prostituera
sig, även om han teoretiskt hyllar åsikten
att detta är en diktares plikt. Om sig
själv som konstnär talar han
förbehållslöst, med en sympatisk blandning av
stolthet och blygsamhet, men som människa är
han borgerlig nog ’att helst vilja vara i fred.
Han har visst ingen lust att peka ut sig
själv för människorna eller ställa sig på
torgen och ropa ut sin privata lycka eller
olycka. Man är inte alltid fullt säker på
att han ger oss sina intimaste tankar, och
om hans privatliv vet en läsare inte allt
för mycket.
Thomas Mann är född 1875 som son
till en köpman och senator i Lübeck och
en dam från Brasilien av tysk-portugisisk
härstamning. Hans förfäder hade varit
handtverkare i Nürnberg, sedan sutto de
som rådsherrar i Mecklenburg, och till
slut blevo de ägare till ett större affärshus
i Lübeck. Så är Mann arvinge till en
sekelgammal tysk-borgerlig kultur, vilket
förklarar den ena sidan av hans författarskap:
hans strängt moraliska syn på världen och
dikten, hans samvetsgrannhet och saklighet,
hans överförande på konstutövningen av
allt det som karaktäriserar borgerligheten:
ordning, lugn och flit. Han visar kort
sagt handtverkarens trohet mot sitt arbete.
Från modern har han säkerligen först och
främst själva konstnärsdriften, sensibiliteten,
den subjektivtsentimentala läggningen;
arvet från henne utgör ett otyskt och
oborgerligt (zigenarmässigt — för att använda
hans eget starkt pointerade omdöme)
inslag i hans karaktär, som han själv är
fullt medveten om, och som han bekämpar
så ihålligt och förbittrat som man endast
kämpar mot fienderna i sitt eget bröst.
Dessa båda element i hans natur bryta
sig mot varandra, de göra hans liv svårt
och problemfyllt, ja tragiskt. Detta har
visat sig allra mest nu under kriget.
Världskonflikten har i Manns eget inre utlöst en
strid, som visat sig farlig för hans
konstnärliga produktivitet. Han har alltid
varit gripen av en önskan att förklara sig
själv, att finna en befriande formel för sitt
sammansatta jag; under kriget har denna
lust tagit överhand, varom hans sista
arbete vittnar.
Mann var tidigt färdig. Han var endast
tjugofem år, när han fullbordade
»Buddenbrooks» (1901), en roman som i mer än
ett avseende är enastående i Tyskland och
i den nyare litteraturen överhuvud. Om
någon påstode att det är det största och
betydelsefullaste tyska romanverket sedan
Kellers »Grüner Heinrich», bleve det svårt
att säga honom emot.
»Buddenbrooks» bär undertiteln
»Ver-fall einer Familie», och därmed är temat
angivet. Det är »historien om en tysk
borgarsläkts förädling, sublimering och
urartande», säger Mann själv mot slutet
av sin sista bok. Denna släkt förfaller
och går under, emedan dess ursprungliga
sunda och solida borgerlighet så
småningom undergräves. Härtill äro
tidsutvecklingen och yttre omständigheter delvis
orsak, men de farligaste krafterna härja i
personernas eget inre. Deras känslor
förfinas och fördjupas samtidigt med att de
fysiskt försvagas och råka i den känsliga
och själfulla människans smärtsamma
beroende av nerverna. För en köpman och
firmachef är detta det farligaste av allt.
Yrket fordrar mer än de flesta hård hud,
ett bra mått hänsynslöshet och en smula
inskränkthet: den som ser för långt och
för vidt, riskerar att mista sin friska aptit,
och den fantasifulle kan nog göra ett och
annat lyckat kap, men han är icke den
som står sig i längden.
När romanen börjar, anno 1835, är
den äldste Buddenbrook en sjuttio års
man. Han har tjänat sig en förmögenhet
som leverantör till den preussiska armén.
Han är ingen vän av överflödigt tänkande,
men är sund och skeptisk och vet att leva.
Hans plattyska är bemängd med franska
talesätt, och han är mer fransk än tysk i
sin smak och sitt sätt att ta lätt och
enkelt på tingen. Hans vänner tjäna till att
ytterligare framhäva dessa egenskaper:
pastor Wunderlich, en kvick och angenäm
sällskapsmänniska, som inte gör alltför
mycket väsen av religionen, och skalden
Hoffstede, en galant rokokopoet, skicklig
att svarva ytlig hyllningspoesi och smått
skandalösa epigram. Johann Buddenbrooks
värld har inte alltför mycken rymd över
sig, men han och hans vänner känna sig
väl tillfreds i den och bry inte hjärnan
371
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
