- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjuguåttonde årgången. 1919 /
375

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Thomas Mann. Av Algot Werin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

THOMAS MANN

gång lidelsefull och ironisk, hänförd och
elak och tillspetsar gärna problemen till
paradoxalitet. Wagner är för Mann
konstnären par excellence, »den mest typiske
och därför märkligaste konstnären» kallas
han i novellen »Tonio Kroger». »Tristan»
heter en berättelse, som intar en central
plats i hans produktion, och namnet
överför han på hela den samling, vari denna
ingår, vilket naturligtvis har sin djupa
mening. Att Mann för övrigt är en stor
musikälskare finner en läsare strax. Vilken
roll ledmotivet spelar i hans verk har ofta
påpekats.

Hos Mann är allt väsentligt upplevelse,
han hör till dessa författare som ödmjukt
ta emot vad verkligheten bjuder dem, och
som förakta allt rent stoffligt, uppdiktat.
Han är djärv nog att även i Shakespeare,
den store fantasipoeten, se en författare av
detta verklighetskära slag. Mann har
visserligen tillåtit sig att fabulera då och då,
framför allt i »Königliche Hoheit», men i
själva verket skattar han gåvan att
uppfinna ringa: det är i stället förmågan att
besjäla de givna gestalterna och
händelserna som för honom gör diktaren. Dessa
tankar utvecklas i den lilla skriften »Bilse
und ich», ett dristigt och klarsynt bidrag
till belysande av sambandet mellan dikt
och upplevelse. Skriften utgör ett försvar
för konstnärens rätt att begagna
verkligheten och tillkom med anledning av de
angrepp som riktats mot Mann i
fädernestaden Lübeck, därför att han i
»Budden-brooks» tecknat en del figurer efter
levande personer.

Det är människor och händelser ur
Manns egen barndom som erhållit nytt
liv i hans stora ungdomsroman. Den blev
utomordentligt rik, men så tömde
författaren också ut sig i den; vad han sedan
givit är konstfulla variationer på det
ursprungliga temat. Personerna i
»Budden-brooks» gå igen alltsomoftast i hans
senare böcker, mer eller mindre
ommaske-rade. I »Betrachtungen eines
Unpoli-tischen» har han några ord för dem som
beklaga att han aldrig nått utöver
»Bud-denbrooks», och utvecklar helt sinnrikt en
bild för att försvara sig. »I mitt bredt
lagda ungdomsverk skapade jag mig»,
skriver han, »en mänskligt-konstnärlig
basis, på vilken jag under fortsatt
produktion skulle kunna fota — byggde mig

så att säga en fiol, på vilken jag nu
fritt kunde konsertera, vars goda trä
alltid välljudande vibrerade med
strängarna, vars akustiska rum förlänade mitt
spel full resonans». Så var t. ex. »Tonio
Kroger» en sång, en »prosaballad»,
spelad på detta instrument: den stora
romanen.

Som preludier till själva huvudverket
kan man betrakta novellsamlingen »Der
kleine Herr Friedemann» (1898). Där
möta vi den första utformningen av en av
Manns älsklingstyper, pajazzon, mannen av
god borgerlig härkomst, som tack vare en
farlig arvedel från mödernet förirrar sig
ur sina fäders strängt avgränsade och
trygga värld in i ett land av vaga
stämningar och konstnärsdrömmar. Han
förlorar hållningen och livssäkerheten och
går under, han som Christian Buddenbrook.
Konsten är farlig, den föröder de svaga,
dessa som likt Werther ha en konstnärs
drifter, men sakna kraft att koncentrera
sig och skapa. Konsten fjärmar från livet,
detta liv som vi älska starkare, ju mer
fjärran vi stå från det. »Vi ensamma»,
säger Detlef i »Die Hungernden», »vi
utestängda drömmare och livets arvlösa, som
leva våra grubbelsjuka dagar i konstlad
och iskall avskildhet ... vi som kring oss
breda en kall fläkt av obetvinglig
förstämdhet, så snart vi visa våra av
kunskap och modlöshet märkta pannor bland
levande varelser ... vi tillvarons stackars
spöken, vilka man bemöter med skygg
aktning och så snart som möjligt åter
överlämnar åt sig själva, på det att vår
ihåliga och insiktsfulla blick icke längre
må störa glädjen . . . alla hysa vi en
förstulen och tärande längtan efter det
harmlösa, enkla och levande, efter en smula
vänskap, hängivenhet, förtrolighet och
mänsklig lycka. »Livet», från vilket vi
äro uteslutna — icke som en vision av
blodig storhet och vild skönhet, icke som
det ovanliga visar det sig för oss ovanliga;
utan det normala, anständiga och
älskvärda är landet som vi trå efter, livet i
all sin förföriska banalitet! ...» — Det
finns i dessa ord en udd, riktad mot de
mest högröstade av Nietzsches lärjungar,
som hysa en vanmäktig åtrå efter ett vildt
Cæsar Borgia-liv.

Studien »Die Hungernden» kan läsas
som introduktion till Manns författarskap,

375

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:57:02 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1919/0415.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free