Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN STOCKHOLMS TEATRAR
Tor Hedbergs Perseus och vidundret.
Jag var, skam till sägandes, lika rädd för
den förre söm för det senare. Sanningen
var den att jag icke läst stycket förr än
efter föreställningen. Läsdramer och
oratorier inge mig en helig ångest. Men till
min uppriktiga glädje fann jag att jag haft
orätt denna gång. Visserligen, och den
känslan blev ytterligare starkt befäst andra
gången jag såg skådespelet, hade det vid
den sceniska föreställningen bort kraftigt
förkortas. Det är ett mysterium, att
författare så litet förstå publikens psyke, att de
ej begripa att liksom den karolinska tidens
predikningar måst reduceras med 75 %
för att passa vår tids andaktsmöjligheter,
så är man också tvungen att särskilt i
versdramer göra starka strykningar, och
alldeles speciellt tål den moderna
människan ej vid mer än ett måttfullt antal
tragiskt framklagade jamber. Det är
fullkomligt säkert att många härliga diktverk
hade haft betydligt större och allmännare
framgång, om denna enkla sats besinnats.
Nu sprattlar i nio fall av tio författaren
emot, om den sceniske ledaren skulle
föreslå förkortning. Om denna tragiska
tvekamp utkämpas i samma huvud mellan den
sceniske ledaren och den succèsönskande
författaren, vågar man knappast tänka på
vilka lidanden som valplatsen blir vittne till.
Emellertid är det sannerligen ej
vardagsmat att se ett svenskt original,
tankeväckande och högstämt, i skön form
behandlande de eviga frågorna, och från det
Perseus som guldregnet till hans moder
Danaës sköte från skyn kom ned till
jorden, och till dess han med de ståtliga
orden
Nu är jag vingad, lys, mitt goda svärd,
som blixt i skyn: O liv, o bragd, o vind,
tag mig på nytt och lyft och bär mig återl
Jag Perseus är, vidunderdödaren
försvinna i rymden, har man fått mycket
både för sinnen och tankar, om man
också är litet snopen över att ej få se skymten
av vidundrets fjälliga ohygglighet och även
allt för litet av Andromedas Iena hud och
vita gestalt.
Vad vill författaren säga med de sköna
ord, vari han kläder den gamla myten? I
dunkla gåtor önskar han kanske tala om den
drake, vars giftiga andedräkt nu ödelägger
våra länder. På en dylik fråga skulle de
flesta skalder svara med ett gåtfullt leende
och säga: »Jag menar först och främst
vad jag skrivit och kanske har jag tänkt
något annat även», och så tillägger han
måhända tyst i sitt innersta: »Låtkritiken
tolka och utlägga, så gjorde man nämligen
både med Virgilius’ Eneid och med den
heliga skrifts enklaste berättelser,
inläggande en hemlighetsfull esoterisk mening,
och», fortsätter han stilla för sig själv, »så
sker med allt djupt och stort.»
Må Tor Hedberg ej tycka illa vara om
jag funderar litet för mig själv och säger:
»Perseus är geniet, som vill vrida den
ur-ledvridna tiden rätt igen. Han angriper
konung Kefeus’ maktfilosofi och avlägger
löftet att av egen kraft utan gudarnas hjälp
krossa militarismens hydra. Snart märker
den radikale reformatorn av överklasstyp,
att han t. ex. i en liberalsocialistisk
ministär, ja till och med i en rent
majoritets-socialistisk bindes som Perseus i dramat
av fina men fasta trådar, av hänsyn och
hävd. Med glädje upptäcker han sympati
hos den frisinnade överklassen, ej bara hos
Dagens Nyheter utan ända upp till
fursteborgen. Då komma bolsjevikerna eller
ungsocialisterna och fordra, skulle man
kunna tänka sig, excellensen Hjalmar
Brantings huvud på ett fat och anordna
dessutom blodbad på alla som ha kragar och
manschetter i vardagslag. Full av misstro
mot att de radikalpacifistiska Wicksellska
synpunkterna kunna lösas på
materialistisk väg, bryter Perseus, Tor Hedberg,
sin ed och inser att endast med hjälp av
»höga gudar», vilka de nu äro, Zeus,
Jehova eller den okände guden, vilkens
dyrkan Paulus tog som uppslag till sin
predikan i Athén, skall världen kunna få den
yttre och inre frid, som den så innerligt
längtar efter.» Något av detta torde väl
vara riktigt.
Väldiga klippor reste sig ur det
mörkblåa havet; som en ljungeld, full av
övermod och lycka, steg Perseus ned; med
mörk visdom stal den svartskäggige
konungen kraften från hjälteynglingen, och väl
förstod man att konungens tal om
maktens oro och ansvar skulle väcka den
unges fasa, då Kefeus beskrev sin ångestnatt
i drakens håla, där han var tvungen att
vistas, och
ensam där — så bjuder Belos lag,
för mig så obeveklig som för folket —
jag måste genomvaka offernatten
383
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>