Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CARL G. LAURIN
äkta man litteraturen har skapat,
förträffligt återgiven av Rune Carlsten, är en
knalleffekt av ganska ovanlig art. Och
man förstår att frun och älskaren signa
ned på knä, höjande ett ur hjärtat sprunget
tack till den som styr människornas öden,
om även gudaktighet ej hörde till deras
vanor. Julia hade sin stora namnes, Julia
Capulets stora kärlekskapacitet och kunde,
säga optimisterna, göra många män
lyckliga, respektive olyckliga, tillägga
pessimisterna, och jag tror att dessa senare ha
rättast enligt författarens mening. Slutorden
i Ibsens Bergmanden:
Ingen morgenstråle skinner;
Ingen håbets sol oprinder
har man i minnet då man ser stycket, och
det är med de hetaste kyssarna och
famntagen som med häxans Fader vår, »de
gagnade henne intet», och inte honom heller.
Heiberg har geniets förmåga att ge ny
aspekt åt det gamla vanliga, och då mannen
n:r 2 överraskar Julia med karlen n:r 3
och han för sin smärta hittar det
egendomliga ordet »Vad är det ändå mot det
att man en gång måste dö», får det hela
något av ödslig storhet över sig. Människorna
de plåga varandra under väntan på döden.
Kärleken stoffera de ut med stora ord och
feta fraser, och det tycker inte Gunnar
Heiberg om.
Fru Bosse hade några tonfall av glödande
lidelse och gav oss en känsla av att älska
för kärlekens skull, oberoende av det
manliga huvud som för tillfället vilade mot
hennes bröst. Och så skulle det vara.
Det har förekommit en polemik om
Furstens återkomst, komedi i tre akter av
August Brunius, och när jag såg detta
stycke av den ovanligt begåvade och
kunnige kritikern, rann mig i sinnet det gamla
populära uttrycket »missförstå mig rätt».
Livet självt är som bekant ytterligt
tilltrasslat, och vid många tillfällen, särskilt
nu under världskrisen, vet man varken ut
eller in. Teatern speglar livet, men vill
man ej i alla fall att en pjäs skall vara
litet lättare att förstå än dess förebild i
livet? Utan att gå så långt som den kände
Browningkritikern — som om dikten Sordello
påstod, att den började och slutade med
en lögn, ty den börjar med orden »När
ni har läst Sordello, så få ni veta vem
Sordello är», och slutarmed orden »Nu ha
Ni läst Sordello och veta vem Sordello
är», ty jag vet icke, sade han efter
genomläsningen, vem Sordello är, om
det är namn på en stad, en roman eller ett
fruntimmer — måste jag säga att jag ej har
en aning om huruvida Furstens återkomst är
skämt eller allvar. Det finnes en barnlek, då
man tar en duk och de mediekande fatta
i kanterna. Lekledaren säger: »Då jag
ropar håll skall ni släppa, och då jag ropar
släpp skall ni hålla.— Släpp!» —och då
släppa de flesta och få ge pant. Furstens
återkomst påminde om den leken. G. B. Shaw lär
den ju inte påminna om, ehuru jag i mitt
allra innersta har en liten egen tanke om den
saken, men vissa repliker lära vara tagna
direkt ur Goethe. Nu var ju Goethe
enligt vissa litteraturhistoria ej så märklig
som dramatiker. Faust är mera ett
tankedrama, men jag förstår åtminstone del 1
mycket bättre än Furstens återkomst. Många
repliker voro lustiga och fint formade.
Regi och uppsättning voro mycket
smakfulla. Furst Otto av Mittwalden, herr Lars
Hansson, föreföll att vara emot krig och
hans vackra furstinna, Clementine, fru
Erastoff, för krig, men kanske var det
egentligen tvärtom. Voro den illistiga eller
kanske dumma grevinnan Charlottes, Doris
Nelsons, känslor för den ståtlige Spalati,
herr Ragnar Widestedt, mera äkta än
hennes ömhet för fursten, tyckte hon om
båda eller ingen?
Jag har dock fått se pjäsen på nära
håll, har kunnat lära mig av alla
teaterrecensenter och kunnat läsa författarens
egna randanmärkningar och känner mig i
alla fall som en driftkucku, och det är en
icke lustbetonad känsla, om den också
skulle framkallas av en av de mest
kultiverade kritiker vi ha och som eljes
utmärker sig för sin klarhet. I Furstens
återkomst är han dock, som fransmännen
bruka säga, »trop malin». Jag blir så
mycket ledsnare av att icke begripa ett
ord, som herr Brunius själv säger om sitt
stycke, att det Ȋr klart som vatten, av en
förolämpande enkelhet i tanke och
anläggning».
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
