Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CARL G. LAURIN
trodde, och det gör ett lika obehagligt
intryck, samt är, om jag skall vara artig,
lika naturvidrigt att se riktigt tråkiga
fransmän som det är ruskigt att se en svensk
pastorsadjunkt, som är skicklig i tango.
Jag kan icke ge en alldeles fullständig bild
av de sju föreställningarna, ty jag var hindrad
att se de Curels La fille sauvage. Större
delen av publiken lär i alla fall artigt nog
ha suttit kvar till slutet. Men redan den
första föreställningen med St.Georges de
Bouhéliers Le Carnaval des enfants angav
tonen, i vilken det hela skulle gå, och då
måste man i sanningens intresse erkänna,
att ledsammare var ingen av de följande
aftnarna-, man slapp också i de flesta av
de andra styckena se Madame Greta Prozors
för scenen ganska olämpliga gestalt och
höra hennes mera egendomliga än
behagliga röst.
I halv skymning, naturligtvis symbolisk
också denna, rörde sig sinnebildliga
karne-valsklädda personer genom sjukrummet,
där en olycklig och fattig familj klagade
vid en dödssäng under befäl av två
svartklädda tanter, som skulle vara ett uttryck för
det konventionellas tvång.
M. Durec, truppens ledare, spelade en
gammal hygglig och försupen gubbe. Det
är en mycket begåvad och sympatisk
skådespelare, men hans diktion var det
omöjligaste jag någonsin hört, och hans tals
tydlighet påminde om en köpenhamnsk
revyskådespelare, som gör sig lustig över hur
otydlig äkta Grønnegadesköpenhamnska kan
vara.
Jag minnes en gång för nära trettio år
sedan, då man gav Vildanden på Théatre
Antoine i Paris, hur den yngre och
ostyrigare delen av den franska publiken
snattrade lätt för att antyda sin häpnad
över ett en vildand fick ge namn åt en
teaterpjäs. Då man upptäckte att Gina
haft ett förhållande till grosshandlar
Werle gick en susning av förstående
belåtenhet genom salongen. Närapå så
gick det med mig, när jag här såg Courte
lines och P. Wolffs La Cruche eller
J’en ai flein le dos de Margot. Jag såg
med nöje på den välformade La Cruche,
m:lle Isa Boitel, och kände också, vad
herrarna beträffar, igen vanliga franska
människor. För egen del hade jag plein
le dos eller upp till halsen eller upp över
öronen av de övriga pjäsernas hospital av
blinda, spetälska, hostande och drunknade.
Innehållet i La cruche är enkelt, och det
hela är långt ifrån så lustigt som
Courte-lines förut här på Intima teatern givna
Boubouroche. Man var emellertid tacksam
att få slippa recitativton och tragisk
and-fåddhet och se både herrar och damer
använda det rörelseschema som fint folk
utbildat i Frankrike och som, om det också
på oss enkla svenskar verkar något preciöst
i alla fall är mycket kultiverat.
Margot är Lauriannes älskarinna. Hon
är litet »cruche» — Delvaud översätter
det med »imbécile» i sitt argotlexikon,
men det är kanske här väl folkligt. I denna
pjäs borde det måhända hellre heta
»indolente.» Han »skänker henne» till sin vän
Lavernié, och denne funderar rent av på
att gifta sig med henne. Lavernié blir
mera rörd av Margots charm än han vill
erkänna. Laurianne återfordrar henne
emellertid med en sådan energi, att han
får henne tillbaka, och Lavernié — Durec —
avslutar det hela med ett ganska rörande
stumt spel, då han blivit lämnad ensam,
vilket visar att, trots allt, det gjorde honom
mera smärta än han låtsade om att bli av
med det deliciösa lilla mähä’t.
Intérieur av Maeterlinck är ett av
den store Nobelpristagarens entonigaste
stycken. Han vill här som i flera andra
av sina skådespel suggerera åskådaren med
sina upprepningar och ge honom en känsla
av hur olyckan och döden hotar den lugna
livslyckan, här personifierad av familjen,
som man ser genom rutorna, samlad i
stilla glädje, under det att den drunknade
dottern bäres upp av bondfolket, vilket,
klagande som en antik kör, föga påminner
om den skadeglädje, som åtminstone som
inslag skulle förekomma under liknande
tillfälle i våra sorgliga tider.
Av intresse var Henry Batailles La
Lépreuse. Uppslaget är gripande. I det
medeltida Bretagne blir en ung bonde kär
i en vacker flicka, som misstänkes för
spetälska. Flickans moder, La vieille Tili,
spelades av truppens bästa kvinnliga kraft,
Mme Mady Berry, med en utmärkt styrka
och energisk realism. Aliette, den unga
flickan, ger med avsikt sin hemska sjukdom
åt sin älskade, på vilken hon är svartsjuk,
390
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
