Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CARL G. LAURIN
handla dygden i litterär form hos franska
författare.
Henry Marx utgör ej, såsom Rolland
eller liksom den så orättvist
underskattade Alphonse Daudet, ett undantag i detta
avseende.
Jean Dariault är en ung rik man, men
»il croit en son honneur et en ses vertus»
och lämnar sin rike, i en mindre fransk
stad fabriksidkande fader för att i Paris
kunna friare hänge sig åt den sociala
frågan. Han tar med sig mlle Eva Habsen,
i vilkens namn och friare uppfattningar jag
vädrar något skandinaviskt. Jean är
skeptisk mot all rikedom utom mot den på
fraser och får i andra akten, just då han
trodde sig vara på höjden av dygd,
åtminstone i socialistisk mening, av en
partivän, spelad av M. Durec, ett grundskott i
sin fariseism. Denna episod, aftonens enda
ljuspunkt, gjorde stark verkan, tack vare
Durecs förstklassiga konst.
Sista akten är litet häpnadsväckande.
Alla äro samlade hemma i landsortsstaden
i föräldrahemmet. De två gamla äro glada
åt tanken på att deras son skall fortsätta
med fabriken. Hans vän och Eva Habsen —
de äro ganska förtjusta i varandra dessa
två också —- lugna Jeans sociala samvete
med orden: La perfection c’est d’y
pré-tendre, och detta banala ord livar till den
grad upp Jean, att alla tre i långdans —
farandole, som det heter på franska —
giva sig ut i den konstifika, av Vlaminck
målade expressionistiska
landskapsdekorationen. Den rättänkande kvinnans, Eva
Habsen—Mlle Sodianes klänningar hade
utgått från La maison Ghislaines atelier.
Pjäsen verkade pä något sätt svenskt
original.
Den utan fråga mest tillfredsställande
aftonen var La Maison d’argile, hemmet på
lergrund, av Emile Fabre. Man påstår i
Frankrike, att Fabre har något klassiskt i
sin stil, och det är riktigt. Det finns
klarhet och fasthet i utförandet av La maison
d’argile, om också en viss torrhet icke
saknas. Meningen är att visa hur
ekonomiska konflikter kunna krossa ett
äktenskap, där makan är en frånskild kvinna
med en son i första giftet, vilken oförmodat
uppträder och på goda grunder kräver
ekonomisk hjälp av modern till förmån för
sig och sin syster i samma gifte, men till
skada för dottern i andra giftet och för
den äkte mannen, som, ehuru fullt hederlig,
befinner sig i en tillfällig, mycket allvarlig
ekonomisk förlägenhet. Systern Valentine
håller naturligtvis med sin broder och emot
sin moders nye make. Slutligen står mme
Armiéres som en antik Niobe, berövad sina
barn både i första och andra giftet och
lämnad av mannen, som i kolonierna vill
söka skaffa sig en ny förmögenhet. Fabre
understryker visserligen både moderns
rättsinne och godhet, men låter henne icke
vara utan en viss tragisk skuld genom
skilsmässan.
Utan att vara lysande var detta en
god föreställning, och modern, spelad av
mine Mady Berry, hade i all den
borgerlighet hon skulle ha också något av den
latinska rasens grandezza. Även M. Garty,
som spelade sonen i första giftet, lyckades
ge mycket av den halvbildades tafatthet,
på ett effektfullt sätt avstickande mot M.
Armiéres — M. Bacquet — säkra
världs-mannahållning.
Mlle Sodiane, truppens älskligaste dam,
utförde med mycken naturlighet, takt och
smak den i sin egen tanke åsidosatta dottern
Valentine och hade några utbrott av gripande
äkthet, så mycket mera rörande då de
framkommo på den skönaste franska och
med den behagligaste rösttimbre.
Slutföreställningen var luguber. Man
gav Georges Duhamels La Lumtire, spelad
på Odéon 1911. Stycket, fyllt av någon
sorts pjollrighet av den mest enerverande
beskaffenhet, med repliker som gå över en
sida i oktav, bör nog helst läsas för att
tråkigheten ocly tillgjordheten skall få sin
tillbörliga relief, men den förefaller redan
på scenen monstruös. Handlingen rör sig
om en blind, som blir förtjust i en flicka
med svaga ögon. Han ber henne beskriva
solnedgångens skönhet och nedsätter
härigenom synen på henne i högsta grad, då
hon allt för länge blickar in i solen. Genom
att hon sedermera frivilligt under ett
åskväder tar av sig ögonbindeln, lyckas hon
bli bländad av blixten och sedermera
fullkomligt blind, men också fullkomligt
lycklig. Ty det inre ljuset går upp för henne
i kärleken.
Allt falskt djupsinne som kan sägas om
de stackars blinda blir sagt i denna pjäs.
»Jag vet ej, om man skall önska att han
392
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
