Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Paul Cézanne. Av Klas Fåhræus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KLAS FÅHRÆUS
letten» — vars motiv kanske härrörde
från något ungdomsäventyr i samma stil
som Claude Lantier upplevde i Zolas
1’Oeuvre — möter oss en skymt av
Cézannes höga musa — en Miranda,
som hans konst i atelierns enslighet som
en älskogskrank Caliban tillbad.
Denna Venus är visserligen både
sned och förvuxen, men omgiven av
rökelsen från svajande Eros-lampor andas
hon en magik, som Delacroix i sina
verk sökte men aldrig med samma styrka
återgav.
Cézanne bekände om sig själv, tquHl
sétait mis en nourrice chez les illusions*.
Och han drömde om att tävla med
italienarna och överträffa Poussin i
skildringen av den blottade kvinnoformen i
naturen.
Men blott alltför ofta svek honom
gestaltningsförmågan. Vid rivning av
lampan förstod han visserligen att likt
en ny Aladdin framkalla anden. Men
denna ande hade den ledsamma
egenskapen, att den icke alltid lydde sin
besvärjares order utan på egen hand
förde ett ostyrigt liv utanför den
egentliga kompositionens råmärken.
Gång efter annan fick mästaren
därför besviken avstå frän sina
älsklingsplaner och söka sin räddning i
skildrandet av mera reella motiv — mestadels
porträtt, landskap, nature-mortes.
Men bakom det stammande
föredraget i dessa bilder anar man, att
konstnären oftast säger något på sidan om
sin egentliga avsikt och att den djupaste
skapartanken i dem ej blev utlöst. De
innebära, kort sagt, i hans verksamhet
en resignation.
Men av denna anledning må man
icke föreställa sig, att Cézannes åter och
åter upptagna och faktiskt genom hela
livet fullföljda, blodiga kamp med
nymferna i Pans rike icke bar någon som
helst frukt eller var tillspillogiven.
Just vid brottningen med sina
backan-ter gjorde han sig till herre över den
organiska livsrytm, som åt hans
landskap ger en så dekorativ hållning — just
vid omtumlandet med människokroppens
former lärde han sig komponera i den
stora stil, som givit honom rang av det
moderna still-lebnets klassiker.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
